Jag mötte Kristina Wikströms konst första gången på en sommarutställning hos Galleri Olsson för några år sedan och blev nyfiken på hennes utforskning av måleriets gränser och autenticitet. Nu gör hon en separatutställning på Galleri Olsson med bilder inspirerade av en vistelse i Frankrike. Från att ha målat minimalistiska monokroma målningar på olika material har hon övergått till digitala bilder. Länken mellan det fysiska måleriet och de digitala presentationerna tycks vara bilden “Blauwe Vitrage” från 2012. Ett manipulerat foto av en blå gardin som tydligt refererar till minimalistiskt måleri och abstrakt modernism. Samt har ett intresse för att förändra ett materials uttryck och värdeskala med enkla men avgörande medel. Den digitala bilden presenteras i ett tjockt glas med rundade hörn, lika fysisk i rummet som en oljemålning på duk eller ett objekt.
I den digitala processen uppkommer en intressant kritik av måleriet och ett närmande till design. Som att hon frågar hur unikt måleriet egentligen är och var gränsen till för pretentiöst går. Man kan även se det som hon handgripligen försöker pressa måleriets gränser. Vad är en målning, vad går att måla med, färg, minnen, reflektioner, pixlar, tid, intryck?
I fotografiet “Det man kallar minnen/porträtt av en pojke” sammanför hon lager av bildfragment från skilda världar. Ett rum i Frankrike, en gammal målning, en gardin, en bild av konstnärens son. När de olika lagren smälter samman uppstår en bild av personliga erfarenheter och referenser såväl som historiska, arkitektoniska och form/design. Konstnären provar det stora perspektivet genom att se det genom det lilla. Och tvärtom om man så vill. Bilderna leker på så sätt också med yta och djup. Ibland är det nästan omöjligt att avgöra vad som ligger i ytan och vad som ligger i bakgrunden.
De nya bilder Kristina Wikström visar tar ännu ett steg bort från det abstrakta mot det föreställande. Hon målar med minnet som akvarellfärg. Minnen och bildintryck i transparenta lager på lager. Det är sympatiskt att betrakta intryck med transparent blick, att vara öppen för ännu en reflektion, avstå att påstå det uppenbara eller troliga. Det är sympatiskt att acceptera att allt är komplext och ständigt kan visa upp en ny vinkel eller botten som kan påverka helhetsbilden. Denna icke-hierarkiska inställning går som en gemensam nämnare i genom alla bilder i utställningen.
Man kan tro att en sådan inställning skulle kunna göra bilderna otydliga eller flummiga. Men så fungerar det inte. Det finns ett tydligt avslut, ett ögonblick när bilden är klar. Det är här den digitala tekniken och presentationen bakom tjockt glas gör sitt till för konstverket. Tillför ett avslut till bildens process och förför ögat med en blank yta som inte bara är snygg utan också reflekterar bildens komplexitet.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/1 – 22/2
Maria Johansson (text), Galleri Olsson (foto)
Utskriftsvänlig version
