Nyligen öppnade Nationalmuseum sin stora satsning ”Romantiken – ett sätt att se”, en generös och infallsrik utställning med många inlånade konstverk från 1800-talet, tillsammans med verk av nu verksamma konstnärer. Lika stort är inte tidsspannet i ”Kosmisk kastrering #4711. En likkista snickrad inifrån”, som under nästan två månader helt fyller konsthallen i Norrtälje. För även trapphuset mellan våningsplanen, liksom entrén, hissen och till och med handikapptoaletten tas i anspråk för en utställning som är lika stilfullt sammanhållen som den är vildsint spretig.
Här finns Ida Idaidas tortyrliknande skulpturinstallation presenterad i ett stämningsskapande rött sken, Karin Wikströms livfulla målningar och Björn Larssons stentrollssamling paraderande på hyllplan i trapphuset. Liksom Ida-Johanna Lundqvists rituella träskulptur omgiven av jord eller Lars-Olof Loelds stillsamt storslagna formspråk. För att bara nämna några av alla verk som märks i mångfalden. Ändå finns det något som binder dem samman – och det har inte bara att göra med färgsättningen på utställningsväggarna som är inspirerad av färgkodningen i Friskis & Svettis lokaler.
Och visst är utställningen minst lika generös och fylld med verk att upptäcka eller att återse i ett nytt sammanhang som ”Romantiken” på Nationalmuseum.
Anledningen till att jag kommer att tänka på den utställningen är just att den precis som ”Kosmisk kastrering” så tydligt präglas av en attityd eller en känsla som gör varje enskilt verk till en meningsfull pusselbit i en större helhet.
Att det sedan är svårt att i ord fånga eller ens försöka ge en rättvis beskrivning av hur den helheten egentligen ser ut eller upplevs är en helt annan sak. Kanske för att det i båda fallen handlar mer om ett konstnärligt förhållningssätt som inte värjer för tillvarons mörkare eller mer okända sidor, än om ett gemensamt estetiskt program.
I båda fallen handlar det i alla fall om stora känslor och dramatiska händelser, men även om eftertänksamma porträtt och miljöskildringar. Kort sagt om en förundran inför livet och den för alla oundvikliga döden. Och som sagt allting däremellan, högt som lågt, finstämt som anstötligt.
De båda curatorerna och deltagande konstnärerna Henrik Ekesiöö och Mikael Goralski, har inför den hittills kanske mest städade versionen av utställningsserien ”Kosmisk kastrering” fått välja fritt ur Jan Watteus omfattande konsamling. Enligt uppgift ska den ännu okatalogiserade samlingen innehålla runt 15 000 verk, så det urval som visas på Norrtälje är endast en bråkdel.
Men vilken skatt Jan Watteus måste ha samlat ihop under åren, för här finns både fina målningar av Armand Rossander, Gunnar Hallström, Randi Fisher, Paul McCarthy och några av Ulla Wiggens verk där Peter Cornell stått modell. Lägg därtill ett tidigt porträtt i A4-format från 1979 av Max Book, tre akvareller av Lars Vilks där både Napoleon och stridsvagnar figurerar, och verk av ett oräkneligt antal konstnärer och du får en presentation av en samling som det fullkomligt svänger och osar passion om. Inför konsten och inför livet.
Styrkan med ”Kosmisk kastrering” ligger främst i att konsten från Watteus samling flyter ihop med verken av de konstnärer som bjudits in till utställningen av de båda curatorerna. Inte så att det skapar en osäkerhet för mig som besökare, utan mer som ett faktum som det bara är att acceptera. Jag vet till exempel att Jan Watteus har alla supporterliknande Kulturdräggs halsdukar som Klas Barbrosson gjort, och som nu hänger tillsammans i trapphuset. Men om de tillhör samlingen eller inte spelar egentligen ingen roll.
Samma sak med avsaknaden av en verklista. För här har vi med en annan sorts utställning att göra. En utställning som ställer krav på mig som besökare. Vill jag veta mer kan jag förstås börja prata med såväl konstnärerna, samlaren, personalen som andra besökare. I alla fall när de invaderade konsthallen under vernissagen.
Alternativt kan man förstås i tysthet betrakta målningen av Bror Hjorth, som blivit stulen två gånger och nu är inlånad från Solna kommun, eller Peter Geschwinds slappt hängande tonåring med en dödskalle istället för ett vanligt ansikte. Och nyfiket begrunda relationen mellan dem.
Thomas Olsson
Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Pågår 5 oktober – 23 november 2024
