Det går knappast att överdriva vikten av att konsthögskolornas avgångselever får avsluta sina studier med en fungerande samlingsutställning. Att få möjlighet att göra en egen separatutställning är förstås också centralt, men den samlande presentationen är närmare den verklighet studenterna är på väg ut i.
Att ensam förhålla sig till den vita kuben är enkelt. Att tvingas anpassa sig till andra rum och se sitt eget verk skava eller bara vara tvunget att förhålla sig till andras är svårare. I en slapp samlingsutställning, där verken liksom bara möts som av en händelse och därför konkurrerar snarare än kommunicerar med varandra, brukar det vara hjärtskärande enkelt att förutspå vilka konstnärskap som kommer att klara sig steget ut på en hård och cynisk arbetsmarknad. Medan en fungerande helhet lämnar framtiden mer öppen, vilket är rimligt att vänta sig av en högskola.
Mejans avgångsutställningar har de senaste åren varit påfallande genomtänkta och omsorgsfullt hängda. ”Master of Fine Arts twentytwentyfour” på Konstakademin är ytterligare ett glädjande exempel och kanske till och med den mest samstämmiga avgångsutställning jag sett. Det syns tydligt att både studenter och lärare har arbetat medvetet och långsiktigt. Verk och anslag är förstås olika, men i rummen känns det som att röra sig i ett pågående samtal där verken snarare förstärker än tar ner varandra.
Helheten är lugn, oväntat intellektuell och, med något undantag, påfallande opolitisk. Det sista gäller även flera andra avgångsutställningar jag sett och är möjligen förvånande i en mörk tid som tycks överlastad av stora, avgörande frågor. Kanske handlar det om att tiden tvingar konsten att röra sig inåt eller bort från det tydligt samhälleliga. Kanske handlar det om att konsten söker ett nytt sätt att formulera sig kring en värld i sönderfall.
En antydning om något sådant syns möjligen i Sofia Zwahlens fängslande skulptur ”Spända käkar”, som hör till det första betraktaren möter i Nikehallen, där avgångseleverna traditionsenligt får slåss med akademins imposanta och konsthistoriskt tyngda gipser. Zwahlens verk består av en portal eller rundad båge i metall på vilken vassa piggar av trä är fästa både på in- och utsidan. Ett slående verk som påminner om ett medeltida tortyrredskap och som fungerar oväntat väl med de antika gipserna.
Inte minst för att de spretande taggarna griper tag i flera linjer som utgår från statyernas frusna rörelser. Skulpturen blir lågmäld och påträngande på samma gång. Det gäller för övrigt också Zwahlens ”Handen”, en stor kupande struktur i metall och nästan hudfärgad bomull som finns längre in i utställningen.
Mångtydig och väldigt snyggt presenterad skulptur är också en av utställningens sammanbindande teman. Sarali Borgs ljudskulptur ”The rule of rare events”, som översätter googlesökningar och annan data till ljud och består av en grupp stora resonansskivor i glas ställda i en ring, är ett exempel. Precis som Nicole Khadavis stora självbiografiskt narrativa installation, som inkluderar ett antal gäckande och rörliga objekt som liksom animerar personliga minnen och med en förfrämligande effekt gör dem allmänmänskliga.
En knappt synlig skulptur blir vidare en häftig förstärkning av Elsa Leos mycket lugna, jordade måleri, som ofta avbildar lite oväntade arkitektoniska utsnitt. På väggen mellan några målningar har hon byggt två rökkanaler som bara i en liten ofunktionell krökning avslöjar att de inte hör till rummets permanenta inredning.
Mattias Anderssons queera musikalinslag, Leila El Harfaouis abstrakta färgexplosion på temat de sju dödssynderna och Lisa Horns väldigt behärskade stillebensmåleri är annat jag tar med mig från ”Master of Fine Arts twentytwentyfour”. Och inte bara dem. Närapå samtliga exempel i denna text kunde bytas mot andra, och det om något är ett bra betyg för årets avgångsstudenter.
Sebastian Johans
Konsthögskolans Masters 2024, Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 24 maj – 9 juni 2024
