Julia Peirone, Cora Sun-Drop, 2017, ur serien Diamonds Dancing
Beskriv din konst med tre ord: Girls, Girls, Girls. Nej, skämt åsido: förförisk, mörk och rolig.
Hur ser din arbetsprocess ut? Rätt flummigt och intuitivt till en början. Saker och fenomen jag ser som ger mig en idé, ett frö. Sen fotograferar jag oftast och testar om denna idé/tanke leder någon vart. Sen sitter jag och tittar på materialet och funderar på vad jag åstadkommit. Oftast händer något jag inte räknat med från början. Jag sätter upp ett slags ram och påbörjar den riktiga fotograferingen. Jag iscensätter oftast en händelse sprungen ur ett fenomen, i min studio. Under dessa fotograferingar börjar sedan projektet ta fart. Jag har oftast en ram jag utgår efter, men låter också slumpen och situationen styra under fotosessionerna. Det kan t ex bero på vad modellen ger mig. De styr också mina bilder.
Efteråt kommer en period där jag sitter och tittar och väljer ur mitt material. Oftast sitter jag och bollar med mina bilder fram och tillbaka, tittar och tittar igen. Tar beslut och fotograferar igen. Så man skulle kunna sammanfatta min process med: tittar, får idéer, testar, planerar, fotograferar, tittar igen, fotograferar igen, redigerar, väljer ut och tar beslut om bilder och skala, och sedan kommer den mer praktiska delen som är själva produktionen av bilderna.
Vad inspireras du av? Det jag ser på gatan, internet, filmer, media mm. Det kan vara något jag läser eller något som någon säger så sätts tankarna igång. Oftast är det rätt banala saker eller detaljer som funkar bäst och som sätter igång min hjärna. Därifrån kan jag oftast sedan gräva djupare och ta fram något intressant. Men jag tycker om när det kan börja med en lust eller humor, sen kommer oftast det lite mörkare fram. Som med Twisted Cherry, då satt jag och tittade om och om igen på catwalk fail-videor och tyckte det såg roligt ut när de snubblade samtidigt som det gjorde lite ont i en. När jag sedan iscensatte detta i min studio så blev frågorna mycket större och djupare. Och det blev också mer laddat. Men oftast är stämningen under mina fotosessions rätt roliga och lätta samtidigt som jag genom sökaren ser att det finns något mörkare som jag vill ta fram.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Inga, de finns i mitt huvud.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Oj, många men kanske mest fotografer. När jag började i 14-årsåldern var många streetphotographers och dokumentärfotografer intressanta. Sen blev de konstnärer som jobbade med fotografi viktiga, som Cindy Sherman, Francesca Woodman, Rineke Dijkstra, Sophie Calle, Philip-Lorca diCorcia. Och i Sverige Tuija Lindström och Annika von Hausswolff, för att nämna några.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Heads av Philip-Lorca diCorcia, vissa av Rineke Dijkstras filmer, Untitled Film Stills av Cindy Sherman (1977-1980), många av Mika Rottenbergs filmer/installationer. Oj, många fler säkert…
Vad är konst till för? Att tänka, känna och titta på tillvaron på andra sätt. Känna att det finns ett slags magi också. Känna att det finns högre värden som litteratur, konst, musik mm ger oss. Jag tänker att allt skulle kännas så fattigt utan. Konst kan också fungera som tröst till stor del.
Vad är konst inte till för? Marknadsspekulationer.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Skulle vilja att den blev mer tillgänglig för fler människor utan att göra den ”folklig”. Oftast finns det en idé om att folk inte förstår svår konst, vilket jag tror är fel, det handlar nog mer att man inte gjort den tillgänglig och detta blivit som en spärr. Många reagerar aggressivt mot en del konst, men det handlar nog mer om att man inte känner sig välkommen att titta och tycka. Men en direkt åtgärd, jag vet inte? Jo, mer konstundervisning tidigt i grundskolan. Låt barnen gå på många utställningar och gör konsten till en del av deras tänkande.
Julia Peirone är aktuell med Girls, Girls,Girls på Kalmar konstmuseum (29 mars – 13 maj 2018). Utställningen kommer från Göteborgs konstmuseum