Den nya monografin över Clara Gesang-Gottowts konstnärskap (Kalejdoskop Förlag. Form: Patric Leo) har just det en bra konstbok ska ha – en egen identitet. Samtidigt som den lyfter fram särarten i hennes konst. Det är en milt bländande och generös bok med vackert tryck och behagligt följsam form. (Transparens: Leo formgav även min egen bok Konstens Frågeformulär.) Läsaren erbjuds en vilsam vandring i en begåvad målares landskap. Inkännande texter av Andreas Mangione och Frans Josef Petersson ledsagar.
Här och där uppfattar jag ekon av andra konstnärer, märkligt nog från två utpräglat figurativa målare som Ola Billgren och Pierre Bonnard. Men så var de också fläckarnas målare, ljusspelets och färgexplosionernas. Liksom Clara Gesang-Gottowt. Fast hennes bildvärld sammansatt av utsnitt rör sig mot mer abstrakta känsloutspel och dimhöljda klanger.
Mot mossor, undervegetation och skuggvärldar. Där tunna färgskikt och svepande korta penseldrag tillsammans med rinn och fläckar skapar flytande och levande ytor. Fixerade iakttagelser av undanglidande ögonblick.
Allra mest fängslas jag av en serie installationsbilder från Clara Gesang-Gottowts utställning ”Atlanten” i kryptan i Lunds domkyrka häromåret. Den hade jag velat se i verkligheten, även om bokens vackert gestaltade uppslag förflyttar mig till det underjordiska rummets upplysta mörker. Hennes oramade dukar hänger direkt mot stenväggar och pelare, eller är placerade på golvet bredvid gravarna. Koncentrerade ljuspunkter som berättar om en annan värld. Den utanför, ovanför, bortanför. Den vi bär inom oss.
Magnus Bons
