Laleh Kazemi Veisari, ”Compass”. Belenius, Ulrikagatan 13, till 21/9
Laleh Kazemi Veisari betraktar noga sin mormors matta, och omvandlar den till meditativa målningar och en arkitekturliknande modell av trä lagd på golvet. På Belenius kan man förlora sig i målningarnas enkla komposition och speglande symmetri. Och komma att tänka på formlikheter med kinesiska ”I ching” – Förvandlingarnas bok.
Närliggande gula och blågröna färgnyanser skapar stillsamma mönstervibrationer. Det är personligt och vackert om hur minnen omvandlas och lever vidare. Målningarnas titel ”Auta minua”, finska för ”hjälp mig”, uttrycker en tacksamhet till den äldre släktingen. Liksom en sorts vädjan till betraktaren.
Spencer Finch, ”Sunset in a cup”. Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, till 28/9
Nordenhake flyttar och inviger nya stiliga lokaler vid Karlaplan med Spencer Finchs måleriska minnen. Han återskapar solreflexer från ett starkt nedsmutsat vattendrag vid ateljén i Brooklyn, omvandlade till guldgläns på blågrått papper. Och rekonstruerar exakt solnedgångens ljus från ett motellrum genom stillbilder från en westernfilm som reflekteras mot galleriets vägg. En märklig minnesförskjutning och platsupplösning.
Subtilt lekfull är också sviten av fotografier som bokstavligen förverkligar poeten Emily Dickinsons dikt ”Bring me the sunset in a cup”. Kladdiga solnedgångar målade i tekoppar spelar med servisens utsmyckade dekor. Finchs skruvade koncept låter oss se världen på nytt.
Astrid Svangren, ”rebellious rosebuds exist…”. Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, till 22/9
En betydligt mörkare ton har Astrid Svangrens utställning hos Anna Bohman, effektivt uppdelad i två rum med olika laddning. Som upptakt några frigolitmannekänger i stiliserade poser överhängda med tunna flor i starka färgaccenter. Övervakare av det som pågår i rummet innanför.
Där är Svangrens mättade färguttryck som bortspolat. Ett antal tunna nätformer av hattflor och hästtagel hänger längs väggarna. Samtliga svarta, och med en allvarsam tyngd i materialets lätthet. En kännbar sorg präglar installationen. Den långa utställningstiteln räknar upp saker som existerar, som rosenknoppar, honungsbin och dagar. Men också det som inte gör det – som minnet eller ljuset. Ett steg vidare för detta egensinniga konstnärskap.
Pauline Fransson, ”De blygas längtan”. Berg Gallery, Hudiksvallsgatan 8, till 28/9
Pauline Fransson är för mig en intressant ny bekantskap, även hon med ett personligt bildspråk. Hennes temperamålningar hos Berg präglas av en tilltalande långsamhet och av former som väger sin tyngd i bildytan. Titlar som ”Det molande”, ”Marken tar emot” och ”Höljet” beskriver fint vad som pågår i Fransson liksom förbleknade färgvärld.
”Kroppen har en stark röst”, skriver hon i utställningstexten. Jag tror hon talar om sina målningar. De gestaltar något som samtidigt väntar på att blir synligt. I den frånvända naturen, den vi ser och den vi erfar inom oss. Särskilt tilltalande att hon också visar dukar som endast är antydda, där bilden bara är påbörjad. Och där vi som betraktare får avsluta dem.
Josef Jägnefält, ”I told you I´d be home most of the day”. Saskia Neuman Gallery, Linnégatan 19, till 26/9
I sin första galleriutställning hos Saskia Neuman presenterar Josef Jägnefält ett antal mindre målningar med en mängd olika realistiskt återgivna motiv. Återkommande är porträtt av människor och hundar – några av porslin – möbler och rumsinteriörer. Bilder han funnit på nätet eller i tidningar. Den dova färgskalan och murriga ljusbehandlingen signalerar dåtid.
Jag fastnar för ett par kråkfåglar som kikar ut från en målning, och för den lika öververkligt återgivna bastrumman i en annan. Formen bågnar, som försöker den tränga ut från bilden. Här finns ett gåtfullt tonläge och en visuell kortslutning. Man tänker osökt på Jens Fänge. Jägnefälts välstädade måleri är skickligt och lovande, och kommer nog bli riktigt fascinerande när han förmår samla ihop sina bildlekar till en mer sammanhållen berättelse.
Alfred Boman, Issues Gallery, Vattugatan 13. Till 14/9
För den som är sugen på ett skräpigare uttryck rekommenderas Alfred Bomans utställning på Issues, där en första version gick av stapeln före sommaren. Betraktaren kastas rakt in i målningarnas händelserika uttryck, där stilar blir omkastade och former omprövade. Hela galleriet är kamouflerat till en totalinstallation som inkluderar spretiga metallfigurer, skotskrutig textil på väggarna och en tunn grön plastfilm på golvet.
En konstmiljö som härmar själva gallerisituationen. Allt en sorts utvidgning av det som sker i målningarna, där muttrar och pilar visar vägen i en klaustrofobisk rundgång. Attityden är det inget fel på. I en målning går stridsvagnar på galleriruna och betraktar allehanda konstuttryck. En kul kombo, men också en samtidsspegel.
Magnus Bons
