Karin Granqvists retrospektiva utställning på Konstakademien är en av de bäst hängda måleriutställningar jag sett i dessa lokaler (om man bortser från det hopplösa lilla sidorummet där målningarna placerats på golvet på ett sätt som får presentationen att mer likna mitt kontorsmaterielförråd än ett utställningsrum). Att stora bilder inte skall hängas alltför tätt är en tumregel som oftast fungerar, men här tycks rytmen och samspelet mellan verken fått övertrumfa själva tumregeln, till lycka för konstnären. Utställningen omfattar målningar från 1990 fram till i år, och erbjuder ett tvärsnitt genom Granqvists mycket noggrant framväxande konstnärskap. Förutom en äldre bild, där färgen tillåtits täcka hela duken, är det mesta sig likt. Granqvist är en konstnär som gör på stället marsch när det gäller alla eventuella ansatser till större gester. Utvecklingen ligger i stället i kommunikationen mellan målningarna och i det måleriska finliret som man ofta går mista om när man betraktar dukarna en och en. Stundtals breder Granqvist ut vingarna och kastar sig ut i det tomma bildrummet med bredspackeln i högsta hugg, andra gånger befinner hon sig tätt intill duken och närmast virkar fram figurationen med fina penseldrag. Just denna dynamik mellan flykten och stillaståendet, svisjen och långsamheten, sätter sin speciella prägel på hennes arbeten. Vad stort sker, sker allt som oftast tyst. Till sist en radanmärkning: Konstakademien har en ambitiös utställningsverksamhet, men är uslast i stan på information. Inte en pressbild, knappt ett pressmeddelande på den nya hemsidan. De utställande konstnärerna är värda ett bättre öde. Skärpning! (Adress: Fredsgatan 12)
Konstakademien, Stockholm: Karin Granqvist (4/4-17/5)
Anders Olofsson
Prenumerera
Prenumerera på nya artiklar från Konsten.net!
