– Jag samlar konst som jag inte förstår, säger den tyske reklammannen Christian Boros. Sedan i somras visar han och hustrun Karen Lohmann ett urval av den privata samlingen av samtida konst i en bunker från andra världskriget i centrala Berlin.
Sammlung Boros är tillgänglig endast genom bokade visningar och en lördag i november passerade jag bunkerns första dunkla rum för att hälsas välkommen i den klart upplysta receptionen. Den unga och vackra personalstyrkan var som hämtad ur en reklamfilm från något skönhetsinstitut i Schweiz och jag blev ombedd att hänga av mig och även lämna in handväskan under receptionsdisken, eftersom inget fick komma åt konsten.
Bunkern, som planerades av Albert Speer, byggdes 1942 och var tänkt som skydd för passagerarna från den närmaste tågstationen Berlin-Friedrichstrasse. Allt som allt fanns det plats för 2000 människor i 120 rum fördelat på fem våningar. De första åren efter kriget användes bunkern, med sina två meter tjocka ytterväggar och dryga tre meter tjocka tak i armerad betong, som fängelse av Röda Armén. Den kraftiga konstruktionen gynnade även Berlins statligt ägda frukt- och grönsakshandlarorganisation som från 50-talet använde den så kallade ”bananabunker”, som förvaringsplats åt tropisk frukt. Mellan 1989 och 1996 var byggnaden en av Tysklands mesta technoklubbar och många spår från den tiden finns bevarade i interiören. 2003 köpte Boros bunkern för att ordna med en permanent utställningsplats för den privata samlingen och han lät även uppföra en bostad åt sig och sin familj i ett tillbyggt penthouse på bunkerns tak. Under fem års tid har den varsamma ombyggnationen pågått där de ursprungliga 120 rummen reducerats till 80, vilket tillåtit en större variation i rumstorlek med en ibland hisnande takhöjd på tretton meter.
Det första verk som mötte mig var Olafur Eliassons ”Berlin Colour Sphere” (2006). Den ser ut som en gigantisk rislampa till formen men består av en skärm av trekantsformade glasbitar i olika färger som placerats på ett vertikalt spiralmönster. Skuggspelet som följer av taklampans långsamma cirkulära rörelse ger en klart koloristisk injektion bland de betonggrå väggarna. På grund av rummens storlek och det oöverskådliga i byggnadens arkitektur infinner sig snart känslan av att vara en råtta i en labyrint. Det finns svårigheter att orientera sig på de fem våningsplanen och när min grupp befann sig i ett rum kom det plötsligt två andra grupper intågande utan att jag hört vare sig steg eller röster. Lika hastigt försvann de åt olika håll och nästa gång såg jag dem i trapphuset som var försett med dubbla trappor ställda mot varandra, en gick upp och en gick ned. Vi kunde bara skymta varandra över betongräcket, men aldrig mötas i samma trappa.
I det enda rummet med ett synligt fönster mot gatan finns Elmgreen & Dragsets ”Temporarily Placed” (2002). I en sjukhussäng bakom skärmar försedda med vitt bomullstyg ligger en vuxen man i vax under en alltför tunn filt. Ensamheten är påtaglig, men rent fysiskt ser mannen inte särskilt dålig ut. Likt sjukhuspersonalens rond stegade vi in för att se hur det stod till med patienten och vi fick berättat för oss att det i samband med Sammlung Boros öppnande kom en strid ström av samtal från det hotell som ligger mittemot fönstret, bara ett par meter därifrån. Den tillfälligt placerade låg och stirrade, opassande länge tycktes det, rakt in i hotellrummen. Ett av flera exempel på att YBA-konstnärerna representerats i samlingen står Sarah Lucas verk ”Wanker” (1999) för. Den tomma trästolen placerad strax bakom en eldriven högerunderarm i konstant rytmisk rörelse gör ett närmast rörande intryck i hörnrummet högst upp i bunkern. I Rirkrit Tiravanijas avdelning återfinns de välkända resterna efter ett mål mat, ”Untitled (Tom Kah Soup)” (1991). Den relationella estetiken tycks här närmast gammaldags museal i rekonstruktionen av verket – några rester i kastrullerna, ett par utspridda tallrikar och soppslevar som för länge sedan utfört sitt uppdrag. Av det som en gång var interaktion mellan konstnär och publik återstår ett kladdigt minne. Upplevelsen av att ha missat inte bara de sociala aspekterna av att laga mat tillsammans utan även middagen är märkbar.
Christian Boros har samlat samtida konst sedan 1990 och hans samling består idag av ca 500 verk av 57 konstnärer. Av det som presenteras i bunkern dominerade upplevelsen av Olafur Eliassons tio verk. Särskilt ”Cornerlight” (2004) med sina färgade ljusstrimmor i rummets hörnpartier ger en förnimmelse av en möjlig öppning i de väl förankrade väggarna. I Eliassons ”Room for all colours” (1999) belyses rummet med ett växelvis lila, blått, grönt, gult, rött och rosa ljusspel, vars nyansrikedom bryter tvärt mot bunkerns rigida naziarkitektur. En annan konstnär som får stort utrymme är Anselm Reyle som speciellt med sitt verk av silverfärgade höbalar, vilka fortfarande doftar hö efter fem år, och med en ålderdomlig höskrinda i fluorescerande kycklinggul färg tillför ett element av syntetisk lantidyll till bunkern. I rummet där Michael Beutlers ”Alumangel” (2001) visad, knöliga remsor av aluminiumfolie på golvet, passade en deltagare i gruppen på att försöka slita upp en mindre dörr mot ett schakt. Antingen drabbades han av plötslig cellskräck i det lilla utrymmet eller så intresserade bunkerns konstruktion honom mer än folien på golvet.
Alltmedan rundturen pågick följde mig Boros uttalande om att han samlar konst han inte förstår som en liten djävul i mitt öra. Boros samlarintresse sammanfaller nämligen till viss del med samtidskonstens mer välkända konstnärer, dock inte alltid med de mest välkända verken. Kanske har Boros med sitt uttalande satt fingret på ett av konstvärldens mer nervösa kapitel som bygger på en återkommande oro, att som deltagare i konstvärlden inte förstå storheten i vissa konstnärskap. Genom att presentera sin egen presumtiva oförståelse för de inköpta verken utmanar Boros besökaren att för varje nytt verk rannsaka sin egen (för)förståelse för det som presenteras. Med självgod min kan man berömma sig för att besitta så pass mycket kunskap om de samtida konstnärerna att det inte är någon större svårighet att ”förstå” ett verk. Eller så kan man, med Christian Boros uttalande i åtanke, ifrågasätta konstvärldens kompakta konsensus om vad ett verks verkliga kvaliteter består i.
Om bunkerns kvalitet som utställningsplats förhöjer upplevelsen av särskilt Eliassons installationer i den uppenbara kontrastverkan mellan arkitektur och ljusspel så tar samma laddade rum överhanden över många, mer eller mindre, intressanta objekt. Det är oundvikligt att bortse från att bunkern som byggnad och dess historia är en minst lika stor upplevelse som konstsamlingen. Om än i mindre skala och med fokus på den tyska historien skulle man kunna dra en parallell till de bombastiska konstmuseer à la Frank O Gehry som liksom spelar ut konstverken mot dess dramatiska inramning.
Bilder (uppifrån och ned): Bunkern, Elmgreen & Dragset, Olafur Eliasson, Sarah Lucas Observera att bilderna av Eliassons, Elmgreen & Dragsets och Lucas verk inte är från Sammlung Boros!
Adress: Bunker, Reinhardtstr. 20, Berlin – Mitte Web: www.sammlung-boros.de
2008-11-29 Jennie Fahlström (text), Sammlung Boros (foto)
