Titeln ”Slarv” på Klas Barbrossons separatutställning på Fullersta gård är en stillsam provokation. Vem vill se vad någon annan slarvat ihop? Å andra sidan inser man omedelbart att det är en inbjudan från en konstnär som funderat över valet av titel. I presentationstexten får man sedan veta att verken kanske ser slarviga ut, men att de egentligen är resultat av en bitvis slumpmässig men ändå noggrann urvalsprocess. Så som det brukar gå till när konst skapas. I den mening är titeln en aning slarvig, i sig.
Verken är tydligt inskrivna i en genre. De har sina rötter i en pojkrumsestetik som utvecklades i postmodernismens kölvatten. I Sverige har Peter Geschwind spelat en stor roll i sammanhanget. Popkonsten mötte slackerkonsten i en moppekällare, för att travestera Greven av Lautréamonts ”det slumpartade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord” från 1868. André Breton lånade satsen för att beskriva surrealismen, som också är närvarande.
Det finns ett tydligt återkommande tema i de flesta verken, och det är våld. I en videofilm attackerar fiskmåsar konstnären dag ut och dag in när han går omkring med en hamburgare och i en annan sitter han och tänder på en massa bangers, den ena efter den andra. Ett kravallstaket har stöpts om och försetts med läderstroppar att hålla sig i för den som står, och ett antal brandlarm från ett mentalsjukhus bildar en stor, glad röd ring med dova undertoner. Ett knallblått ark som fyllts med bläck från polisens bic-pennor är roligt och kan också skrivas in i temat våld.
Men det verk som dominerar utställningen både visuellt och vad gäller komplexitet är SLARV (2023), som inte är ett dugg slarvigt. Ett antal mer eller mindre kvaddade avlånga blåvitrandiga vägskyltar som signalerar varning för skarp kurva har fogats samman till en abstrakt relief. Man frågar sig vad som hänt med de som inte väjde i tid och lämnat bucklor i metallplåten efter sig.
Det är en abstraktion som berättar om skyltarnas konkreta möten med skenande bilar med tjutande däck och människor av kött och blod, om säkerhetsbälten, krockkuddar och krossade vindrutor. Här finns också en dialog med konsthistorien, medveten eller ej, som definitivt lyfter verket ur pojkrummet. Jag tänker främst på ekot från Andy Warhols Orange Car Crash Fourteen Times (1963). Inbjudande och motbjudande i skön förening.
Andreas Gedin
Fullersta gård, Fullersta gårdsväg 18, Huddinge. Pågår 25 november 2023 – 25 februari 2024
