Skulpturen Ariadne/Mont rouge är det första som kommer för mig när jag tänker på Katrine Helmerssons konst. Den visas inte här, men väl en modell av dess syskon Ariadne och Labyrinten. Att låta en oavbruten tråd skapa en form genom att ringlas fram, speglar enligt konstnären själv hur våra egna handlingar skapar en livsarkitektur.
Ringling som teknik är säkert lika gammal som själva myten om Ariadne som gav Theseus ett trådnystan för att hitta ut ur Minotauros labyrint. Det blir också ett sätt att uppleva minnesutställningen av Katrine Helmerssons (1958-2024) konst. Det är bara att följa tråden – ge dig in i labyrinten, ringla runt där och se vilka tankefigurer som bildas i mötet med verken.
Att stå inför hennes skulpturer på Björkholmen med vetskapen om att hon inte längre finns och att konstnärskapet avbrutits i förtid påverkar mig på fler sätt än jag hade kunnat föreställa mig. Hon inte är här men hennes skulpturer omvandlar material till energi och frammanar ett slags förspråkliga förnimmelser hos mig. Fragment som för tankarna till kön och bröst, vars veck, ringlar och hålrum ständigt glider i betydelse och funktioner. Unheimliche tänker jag osökt: Kusligt är allt som borde ha förblivit en hemlighet, i det dolda men som framträtt. (Som en definition av Freuds begrepp lyder.)
Jag blir full i skratt när jag ser det kraftfulla bitmärket i väggskulpturen i brons, där hela den avrundade delen av fallosen är bortbiten. Skulpturen som är laddad med hunger och raseri, är också underbart dråplig. Kastrationen framstår som den enes skräck och den andres kamp om ett möjligt utrymme. Eller kanske ställer den frågan – vad är jag mest rädd för, att jag ska bitas eller bli biten?
Intill bronsfallosen hänger fler delar i serien La veuve, en rad fallosar med bitmärken i den shellacklackerade gipsen och bakom väggen – i samma höjd, hänger tre vulvor i keramik, som ser ut som löv. Dramatiken i dessa verk träder fram ur sina erotiska former, men också som fysiska fenomen. De hålls uppe i öglor på spikar och objektens tyngd dras mot golvet. Gravitationen lodar mot tomrummet och i tanken kan de falla och krossas mot golvet.
Vördnad och raseri fyller på lika villkor samma tomrum i Helmerssons skulpturer. Den sensuella kluvenheten i hennes konstnärskap för samtal med en mängd konstnärer ur historien, varav kanske det tydligaste med Louise Bourgeois. Det finns inget osjälvständigt i referenserna utan vittnar snarare om en stark medvetenhet om modern skulpturhistoria. Konstnärskapet ringlar sig utan ängslan mellan olika kulturer, teorier, språk och sammanhang, både i form och tanke.
Amour-le rouge et le noir, är en installation av veckade blomformer i svart och rött. De mjuka vikbara bazintygblommorna har styvnat i sin rödprickigt svarta form och är vackert hängda från taket nära ytterdörren. I förhållande till de andra skulpturerna förefaller installationen både mer försonad och sorglig. Tomrummen mellan blommorna går att fylla med en imaginär kroppslighet. Dess tyngd bärs upp med lätthet och formens spretighet ser ut att vilja förena sig med världen.
Med blicken börjar jag föra ihop olika delar i utställningen – som om det gick fylla upp den luft som omger allt sönderdelat. Jag tar ett par gipsögon i relief ur installationen Amulett mot onda ögat. Ett bröst som reser sig ur ringlad lera och ett annat bröst i koppar – som är lika mycket en sköld. Metallen har liksom mjuknat av ljusets blänk och formens smidighet. Att bygga en figur ur fragmenten kanske skulle fungera men den mäktiga, bankade kopparplattan Celestial Bodies får mig att sluta med leken.
Den är en väggskulptur från hennes sista utställning 2022, ursprungsmaterialet är ett ärgat kyrktak. Den konvexa rundeln tycks växa ut mot sidorna och in i rummet, verket manifesterar både kropp, landskap och rymd. En ljust röd halo, en himmelsk varningssignal, har framträtt av konstnärens behandling av det ärgade. De narrativ som verken skapar räcker inte för att beskriva dem. Helmerssons former verkar födas ur ytans eget uttryck och tomrummets villkor.
Colonne infinie, vars titel knyter an till Brancusis evighetskolonn, reser sig lätt svävande rakt upp i luften. Trots att den är gjuten i brons ser den spröd ut, trogen sin ursprungliga form i vax. Små gula tungor, dittryckta på förlagan med konstnärens tumme, bildar ett mönster som ser ut att ha vuxit fram på kolonnen. Den rytmiska påväxten komplicerar pelarformen, som fråntas sin slutna resning och får något annat, drömmande över sig.
Ett citat av Louise Bourgeois snurrar runt i huvudet på mig, som en möjlig ledtråd, men jag kan inte minnas dess exakta innebörd. Jag går hem och letar och hittar det till slut: Space does not exist, it is just a metaphor for the structure of our existence.
Formen trycker på inifrån och utifrån i Katrine Helmerssons objekt, både idémässigt och i materialen. Skulpturerna tränger liksom förbi sig själva. Framstår som strukturer av en existens som sträcker sig ut i det tomrum hon lämnar.
Emma Warg
Björkholmen, Rödbodtorget 2, Stockholm. Pågår 7 september – 28 september 2024
