I Katarina Löfströms utställning ”Visioner” på Thielska galleriet visas ett urval verk, från hennes allra tidigaste filmer, till printar och fysiska objekt. Det genomgående ämnet är ljuset och dess effekter, ljuset som magisk förmedlare. Parallellt visar museet även målaren Stefan Johansson (1876–1955), som över ett halvt sekel tidigare fascinerats av samma ämne. Och en konstnär till vilken Löfström känner starkt släktskap.
Båda arbetar med ett slags transcendens, med övergångar mellan den sinnliga världen och det översinnliga. Fascinationen inför ljuset finns hos bägge, och ett slags försjunkenhet som kommer ur en intensiv närvaro, och ett intensivt betraktande. Johansson kunde sitta i timmar och stirra på sina motiv. Tills han blev ett med dem. Att gå in i ljuset, kanske också att bli ljuset. Det påminner om de studier som det sägs att David Hockney eller de japanska mästarna ägnade sig åt, för att sedan kunna måla direkt ur minnet.
Många av Katarina Löfströms tidiga verk andas 1970-tal. Som den storslagna videoanimationen ”Whiteout”, med ekon från filmens så kallade Lens Flare, eller linsöverstrålning. Man skapade magi av landande flygplans strålkastare eller av stadens ljus. Löfström återvänder till sådana starka sinnesupplevelser, och som betraktare undrar man om det verkligen går att lita på ens sinnen. Kanske finns där också ett slags vila. Och möjligen gav de första gatlyktorna Stefan Johansson en liknande upplevelse, det som sedan blev ett återkommande motiv för honom.
Löfström återvänder också i sitt arbete till vissa företeelser och former, som cirklar. De finns i filmerna, i printarna och här även i de ringlampor hon använt sig av i verket ”Echo, Echo, Echo!”. Lamporna är populära i den virtuella envägskommunikation som innebär att teleportera sig utan att behöva komma i direkt kontakt med mottagaren.
Hon säger själv om just detta verk att hon har skapat en ”fälla”, där ingen ur Instagram-generationen kommer att kunna gå förbi utan att ta en selfie. Ansiktena placeras då i de ringformade ljusen – som en halo fast på fel ställe. Eller som ett järtecken runt månen, en ring. I skulpturen ”Aim (Anagram)” har hon lyft ut ringarna, närmast som en kommentar till sitt eget arbete.
Cirkeln återfinns också i det som liknar en måltavlas koncentriska ringar, vilket leder över till begreppet siktet som upptar Löfström. Vad kan vi ha siktet inställt på? Jag tänker på det hon skriver i en text i SITE om Stefan Johansson.
I hans fall kanske siktet var en mor att förhålla sig till, en känslomässig storhet som ständigt avbildades. Modern dog, ljuset kom. En slags relationell fixpunkt, på samma sätt som Löfström benämner solen – ”solen och jag i envig”. Något som med hennes egna ord befinner sig både för långt borta och för nära. Något inte helt tillfredsställande, men ständigt och överdrivet närvarande.
Löfström har en bakgrund i musik-och videobranschen. Hon beskriver sig som en hang-around, den som inte kunde spela själv men som alltid stod bredvid, alltid beredd med en gaffatejp-rulle. Ur kärleken till musiken kommer hennes förmåga att koppla bilden till musik, till ett perfekt samspel, så att även verk i mindre format som ”An Island”, samverkar till en totalt uppslukande, närmast hypnotisk upplevelse. De tidigaste verken är också de mest fysiska. Men känslan finns genomgående i hennes verk.
Jag tror att hon intresserar sig för ett slags andning. Eller för det paradoxala tillstånd när försvinnandet eller upplösandet kan få oss att känna oss mer hela. Även hennes användning av det pixliga, tar oss ju ett steg bort från det bilden eller animationen föreställer. Skapar distans och ger en sorts vila från själva kraftkällan, från motivet. Det är också en bild av en relation, och av en vilja att kunna bemästra något. Som i judo – där man använder motståndarens kraft för att fälla henne.
Bäst fungerar Löfströms verk i enskildhet, utan försök till dialog. Förutom verket ”Open source” som uppförts i parken, och som består av tunna, delvis rörliga reflekterande plastpaljetter hängande i en ram. Beroende på ljus och vindförhållanden återspeglar det den omgivande miljön, i ett möte mellan jämförbara storheter. Verket i dialog med naturen, ja med själva solen.
Eva Asp
Thielska galleriet, Sjötullsbacken 8, Stockholm. Pågår 25 maj – 20 oktober. ”Ett nytt ljus. Stefan Johansson” pågår 23 mars – 1 september 2024
