Karin Granqvist har länge pendlat mellan att måla figurativt och nonfigurativt. Den abstraherande handlingen och processen i sig finns närvarande i konstnärens bildspråk, liksom ett experimentellt förhållningssätt. Det finns aspekter av målningarna som för tankarna till kartor eller bilder av jorden från ovan. Man kan lätt läsa in åkerlappar, diken och vägar, men detta är snarare symptom på att bilderna styckas av i mindre konstruktioner och att linjer drastiskt dras som genom ett landskap.
Granqvist låter små penseldrag kontrasteras av till synes gedigna rörelser. Ömsom drar hon självsäkra linjer, ömsom schumrar hon ut en färg så att den tonas ut på duken och ibland ser vi feta penseldrag som om pendeln doppats i flera färger samtidigt. Det är just också rörelsen och gestiken som aktiverar både kompositionen och besökarens blick och skapar ett slags musik. En del av det abstrakta bildspråket härleds regelbundet till tempo och melodier, och så även hos Granqvist. Hon visar i denna serie målningar hur väl hon bemästrar detta och förmedlar det till både oinvigd och mer erfaren konstpublik.
Jag minns en konstskolelärare som vägrade att prata om abstrakta bilder då hen inte kände att man kunde hänga upp eller relatera samtalet till något reellt. Kanske blir det ibland vagt att tala om något som inte föreställer något. Å andra sidan är en målning ett fysiskt objekt som antingen representerar eller kommunicerar något. Abstrakta bilder relaterar förstås ofta till andra abstrakta bilder. Kandinsky och Hilma af Klint, två av pionjärerna inom det abstrakta måleriet, hade mindre att falla tillbaka på men står inte sällan förebild för senare abstrakta konstverk.
Jag tror inte att man gör den kopplingen med Karin Granqvist, istället kan man se släktskap med helt andra svenska målare som Helmer Osslund eller Rune Jansson. Den senare utvecklade minimalistiska kompositioner med så mycket vitt att den tomma duken i sig aldrig var långt borta. Det är något som Granqvist också tampas med. Samtidigt visas Jarl Ingvarssons abstrakta måleri på Galleri Lars Bohman med ett helt annat slags temperament, uttryck och med smutsade färger. Han visar ett diametralt förhållningssätt än tidigare men är ändå fortfarande fullt igenkännbar. Dessa två konstnärer är inte helt olika, samtidigt som de har så skilda energier, bakgrunder och uttryck. Kul att de visas samtidigt men tur att de inte är i samma stadsdel.
Jag vill återkomma till hur det finns en hel del melodi och rytm i Granqvists målningar men också en mild kyla, eller en icke plats. Detta tomrum, ”void”, är en komponent som man kan läsa som en paus eller en tystnad i det måleriska musikstycket, och jag tänker på Jan Johansson och hans ”Jazz på svenska”. Johanssons musik skiftade starkt i temperament och tempo, med både improvisation och traditionell stomme i kompositionerna. Och precis så skulle jag vilja beskriva Granqvists måleri, som abstrakt konst på svenska.
Jakob Anckarsvärd
Foto: SPGallery, Gävlegatan 10 B. Utställningen pågår mellan 25 augusti – 24 september 2016
