Varför drabbas jag av en sådan oändlig leda när jag går runt på Karin Broos stora utställning på Liljevalchs? Det förundrar mig. Detta skall ju handla om liv och död, skönhet och förgängelse, förtvivlan och hopp. Varför är allt då så stumt?
Målningarna är som mödosamma redogörelser för ett innehåll de av egen kraft inte förmår förmedla. Jag vet inte i hur stor utsträckning Broos använt sig av foton som förlagor, men det är egentligen oväsentligt. Allting ter sig ändå som avmålade fotografier, som dock utger sig för att vara något annat: ögonblick av liv – för övrigt titeln på katalogen.
Ivan Aguéli gjorde för mer än ett sekel sedan en åtskillnad mellan det han kallade den cerebrala konsten och den sentimentala. ”Den sistnämnda, som är den vanligaste”, skriver han, ”får sin estetiska verkan framför allt genom betraktarens minne, genom idéassociationer, genom att sätta mer eller mindre diffusa hågkomster i rörelse; medan den andra däremot verkar direkt, utan något som helst mellanled, genom den materiella men inre förnimmelsen av livets pulsslag.” Broos måleri är inte av den senare arten.
Det är naturligtvis inte motiven det är fel på. Människor och ibland djur, enskilda eller i grupp, overksamma eller upptagna av vardagliga sysslor, är återkommande inom måleriet alltifrån det holländska genremåleriet och framåt, via Chardin, impressionisterna och senare Edward Hopper.
Hoppers figurer och föremål, för att ta detta enda exempel, är betydligt mer summariskt och schematiskt återgivna än hos Broos, ändå får de en helt annan närvaro. De är tillkomna genom en dubbel uppmärksamhet, som riktar sig lika mycket mot färgformernas självständiga verkan som mot motivet de avbildar. Hos Broos beaktas aldrig färgens och formens eget uttrycksvärde, deras funktion stannar vid det illustrativa och illusoriska. Det är inte livets pulsslag som ekar, utan deras frånvaro.
Det är lätt att sympatisera med Karin Broos uppsåt. Som hon själv säger i katalogen: ”Hela livet består ju av korta, betydelsefulla ögonblick som bara försvinner. Allting flyr bort. Det är sådana flyende stunder som jag vill fästa blicken vid, få dem att stanna upp.” Men när denna avsikt så uppenbart fallerar kan jag inte se annat än att Liljevalchs konsthall gjort både konstnären och konstpubliken en tragisk otjänst.
John Sundkvist
Liljevalchs, Djurgårdsvägen 60. Pågår 2 juni – 27 augusti 2023
