Julia Peirone och pappan J. C. Peirone gestaltar vittnesmål från rättegångarna mot militärjuntan i Argentina i mitten av 1980-talet. Deras gemensamma utställning på konstnärsdrivna Galleri Rostrum bär den talande titeln ”Jag vet eftersom hon sa till mig …”.
Pappan visar grafiskt och knivskarpt animerade textsjok i orange och svart. Enstaka ord och fraser träder fram ur myllret, läsliga bara en kort stund, som ekon, innan nya ordmassor läggs till de förra. Texternas röster översköljs ständigt av nya. Effektivt och kusligt, liksom en i svit pappersverk där alla vittnesmål av övergreppen från en och samma stad är tryckta ovanpå varandra. I Buenos Aires är orden täta och svarta som natten, som Malevich svarta form.
Julia Peirones film ”Adrianas whiteboard” från 2023 är något annat. Och ett annat slags verk än hennes typiska foton av tonårstjejer. Här agerar fotografen Ewa Stackelberg som överpedagogisk SFI-lärare; med stora gester och tydlig mimik försöker hon förmedla Adriana Calvo de Labordes fasansfulla vittnesmål till en tänkt elevgrupp. Om hur en höggravid kvinna grips och föder i en bil. Och försvinner. Men detaljerna är – tacksamt nog – rätt svåra att uppfatta och berättelsen rör sig snabbt vidare genom Peirones många och snabba klipp.
Fokus ligger mer på hur Stackelberg gestaltar Adrianas vittnesmål än vad hon faktiskt vittnar om. Det blir komiskt och gripande som stumfilmsgestik. Samtidigt som Peirone vill återge egna erfarenheter från det svenska asylmottagandet och skolsystemet. Hur oskuldsfull välvilja blir en lustighet.
Och jag inser efter hand att ”Adrianas whiteboard” inte ligger så långt från Peirones andra verk. Även här finns det typiska bildberättandet från sidan, som frilägger gliporna och fokuserar på sånt vi kanske inte vill visa upp.
Magnus Bons
Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö. Pågår 27 september – 20 oktober 2024
