Slagsmål har uppstått mellan två kvinnor i ett stall. Tre poliser står och hejar på när den ena kvinnan, till deras vilda förtjusning, rycker huvudet av den andra. Den huvudlösa kroppen letar sig runt i halmen på storbildsskärmen framför mig innan hennes perukförsedda huvud, som vobblat runt en stund i luften, fångas upp av kroppen och vrids till rätta med ett knak.
Jag sitter på en pall i en i raden av de hästboxar som byggts upp i den långsmala salen på Index. Varje box kan man ta sig in i via en grind, sätta på sig hörlurar och ta del av Josefin Arnells filmer, som antingen projiceras på väggen eller visas på monterade skärmar. Konstruktionen upprättar en intimitet mellan betraktaren och filmerna som ofta väcker starka fysiska reaktioner. Det kan handla om en uppsliten hals som geggar runt på ett stallgolv i ”Beast and Feast” eller om maten på de rågade tallrikarna i ”Buurthuis 2”, som plötsligt börjar spruta något som liknar galla upp i restauranggästernas ansikten, som om den övertagit människans funktioner. Ur munnen på en fisk kryper en insekt, sedan flera.
Den svenska konstnären Josefin Arnell är bosatt i Amsterdam och har tidigare ställt ut runt om i Europa, men det är först med separatutställningen ”Crybaby” på Index som hon på allvar introduceras för en svensk publik. För det mesta tar filmerna sin utgångspunkt i vardagliga eller rentav dokumentära sammanhang – skådespelar gör ofta de människor som bebor dessa miljöer – men lämnar sedan verkligheten för att genom skräck och fiktion röra sig ut i det absurda.
Hästmotivet är återkommande, liksom förtryckande sociala strukturer. Det är nog ingen slump – har man ridit har man även tvingats bekanta sig med en barsk stallkultur där man fostras till att fostra, åtminstone är det min erfarenhet. Arnell använder stallet för att undersöka gränsen mellan gemenskap och utanförskap inom kvinnligt förmedlade grupplogiker. I ”Wild Filly Story” sitter en vitmålad tjej i brudklänning på en tunna i en hage och ser på medan de andra tjejerna rider.
I ”Beast and Feast” blir polisen Annina hånad för att hon inte har en häst, för utan häst är man ingen riktig polis, inte en som kan rida rakt in i demonstrerande folkmassor. Genom att röra sig mellan det samhälleliga och det privata påminner Arnell om samspelet mellan storskaligt förtryck och det som upprättas i den lilla, isolerade gruppen, och om att premisserna för de hierarkier vi uppfattar som självklara ofta är rätt godtyckliga.
Den disciplin som präglar ridning manifesteras fysiskt av boxarna som delar in hästarna – nu besökarna – i likformiga fack. Lika mycket framhävs den genom att kontrasteras mot måttlösheten: medan kyrkklockorna dånar flödar champagnen i ”Blood Sisters” och i ”Wild filly story” frossas det på hästkött i en stallkorridor. På liknande sätt ackompanjeras våldet ständigt av en glättig estetik eller ett vildvuxet skratt. En kombination som når sin klimax i ”Gag reflex/I wanna puke in heaven”, där tre ungdomar sitter utomhus på en trappa och självmant framkallar spyor, allt medan skrattsalvorna avlöser varandra.
Arnell filmar på fri hand och rör sig nära skådespelarnas kroppar. Jag blir ofta medveten om min roll som betraktare, och om kamerans våldsamma potential, dess förmåga att bryta mot en ömsesidigt villkorad närhet. Under en sexakt på höbalarna i ”Wild filly horses” hörs kamerakvinnans påhejande rop. Jag känner mig inträngd i hästboxen, osäker på om jag deltar i eller utsätts för en överträdelse.
Överlag uppfattar jag motstridigheterna och det absurda som motorn i Arnells verk. Tendensen svarar an på vår samtid: när de förklaringsmodeller vi lutat oss mot förlorar greppet framträder tillvarons paradoxer, en efter en. Plötsligt är allt möjligt. Det absurda erbjuder både en flykt från en dystopisk samtid och, åtminstone i Arnells fall, en nyvunnen blick på denna tid.
Konsekvent värjer sig Arnell mot det förväntade. Det är uppenbart effektsökande men också befriande osvenskt. Filmerna går till slut inte att värja sig mot. När jag staplar ut ur den sista hästboxen är jag snurrig av illamående, som om jag fått mitt huvud avslitet och ditsatt på nytt.
Astrid Elander
Index, Kungsbro strand 19, Stockholm. Pågår 9 februari – 28 april 2024
