Några småsaker till att börja med. För det första: Jag har givetvis aldrig hävdat något i stil med att vi kan tåla ”lite antisemitism”. Att lägga den sortens formuleringar i andras mun är oseriöst och osmakligt. För det andra: Jag ser heller inget problem med hur Sinziana Ravini och Andreas Gedin förstår eller fördömer det ena och det andra.
Det är inte det vi diskuterar här.
Min kritik handlade om förbud och censur. Att hantera misshagliga konstverk genom att förbjuda eller ta bort dem är som jag ser det inte bara kontraproduktivt, utan direkt skadligt. Förbud förändrar samhällsklimatet, där de införs befinner man sig snart på ett sluttande plan där det ena ger det andra och det till slut inte längre finns några argument kvar för den konstnärliga friheten.
Jag vill poängtera: det här är ingen dystopi, logiken är i full verksamhet även i Sverige idag. Därför finner jag dessa strider viktiga, och att jag i min första replik ville hålla mig på en principiell nivå var uteslutande av detta skäl. Att diskutera tveksamma detaljer i en målning eller olika definitioner av begreppet antisemitism antog jag inte skulle leda någon vart utan bara befästa skyttegravarna.
Men om det nu ändå är dit vi ska, så låt gå.
De kritiserade bilderna på Documenta rörde alltså två detaljer i det indonesiska kollektivet Taring Padis monumentalmålning ”People’s Justice”, som behandlar massmorden på vänsteraktivister efter militärkuppen i Indonesien på sextiotalet. I den ena ser vi en figur med någon sorts gasmask för ansiktet, som kan tolkas som ett gristryne. Figuren är märkt med en davidsstjärna och texten ”Mossad” och ingår i en parad av liknande figurer med liknande djurmasker – råttor, grisar, hundar – representerande andra utländska och inhemska säkerhetstjänster som TNI, CIA och MI-5. Den andra visar ett vampyransikte inramat av judisk-ortodoxa skruvlockar och en mössa med SS-emblem.
Antisemitism eller ej? Det civiliserade svaret på den frågan borde som jag ser det vara att låta publiken själv se, bedöma och diskutera. Men i Kassel ansågs publiken alltså inte mogen för det. Istället blev det första som mötte blicken på denna världens största konstutställning ett jättelikt censuringrepp. Gedin och Ravini skriver att målningarna på Documenta borde bli föremål för ”djupanalys” – jag har bara lite svårt att se hur det ska gå till om bilderna inte får visas?
Annars, gärna för mig. För den som följt den tyska debatten är det uppenbart att bilden av vad som är antisemitiskt eller ej långtifrån är så entydig som G&R vill göra gällande. Många kommentatorer konstaterar således att karikatyrer som avbildar makthavare i allmänhet och kapitalister i synnerhet som ”svin” är en ytterst allmän kliché och därför inte behöver tolkas antisemitiskt bara för att de som här förknippas med Mossad. Den andra bilden däremot är för de flesta svårare att försvara. Här tycks ju verkligen rovdjurständerna och skruvlockarna aktivera antisemitiska schabloner på ett sätt som ekar av, med G&R:s parallell, Der Stürmers hatpropaganda.
Eller? Även om jag både förstår och delar den motvilja och upprördhet som denna bild orsakar är det ändå här jag menar att kontexten blir betydelsefull. Istället för att tolka Taring Padis verk utifrån ett europeiskt historiskt perspektiv skulle man kunna se det som ett (förvisso grovt) uttryck för kritik mot den israeliska politiken dels på ockuperad palestinsk mark, dels och framför allt på en global nivå.
I en grundlig och intressant artikel i israeliska Haaretz i somras – publicerad även i tyska Berliner Zeitung – sätter filosofen Omri Boehm fingret på den ”värderingskonflikt” han ser som en logisk följd av att en institution som Documenta öppnar sig mot ”det globala Syd”. Kritiken mot Israel och solidariteten med den palestinska befolkningen är i stora delar av världen så utbredd och så självklar att det oundvikligen kraschar mot den tyska offentligheten och dess fortsatta behov av att hantera sitt nazistiska trauma. Därav denna kollision mellan vad han kallar ”post-Holocaust” och ”postkoloniala” perspektiv: ”I Tyskland är det inte möjligt att på allvar göra en utställning som högt och ostört talar med rösten hos det globala Syd. Det är en diskurs som i Tyskland inte framstår som fullt legitim. Just därför har den exploderat här.”
Exakt. Och jag tror, att om man menar allvar med ambitionerna att vidga konstvärlden så att även de så kallade ”periferierna” kommer till tals är detta konflikter det inte går att komma undan. Hur Europa hanterar dem kommer att bli ett viktigt stresstest för dess offentlighet. Rasism och antisemitism är utan tvivel allvarliga samhällsproblem, särskilt här i västvärlden: alldeles för allvarliga för att projiceras på fall där de faktiskt inte hör hemma och användas som slagträn i helt andra frågor. Då betyder orden till slut ingenting alls, eller värre, blir till redskap för att enkelt och smärtfritt eliminera legitim kritik.
G&R tycker sig i årets Documenta ana en antisemitisk ”tendens”, men ger inga exempel. Här ett par: Den palestinske konstnären Mohammed al-Hawajri, vars bildserie ”Guernica Gaza” bara för sin titel stämplats som antisemitisk. En dokumentärvideo om den japanska Röda Armén, som på sin tid hade nära samarbeten med palestinska motståndsrörelser. En palestinsk konstnärsgrupp, som bland annat förordat bojkott av Israel. Antisemitism, verkligen? Jo, det tycker många i Tyskland, inklusive en majoritet i förbundsdagen. Men jag har träffat israeliska kommunister som haft samma inställning. De är knappast antisemiter.
Jag motser en dyster avslutning på denna debatt och måste säga att jag finner det beklämmande att det inte går att ventilera den här problematiken utan att misstänkliggöras för sin ideologiska vandel.
Det sluttande planet lutar uppenbarligen allt brantare.
Dan Jönsson
