Lisa Jonasson och Matti Kallioinen är sysselsatta med den tänkande kroppen och den seende. Men kroppen som betraktar sig själv och som blickar inåt. Som känner och reflekterar. Lever och agerar. Jag vill med en gång slå fast att deras gemensamma utställning ”Gestus” på Uppsala konstmuseum är en fullträff. Verken från de senaste fem åren är kraftfulla och fantasirika, med människan och kroppen i centrum. Deras olika konstnärskap löper parallellt och omlott, men är kanske framför allt i rörelse. Trots inbördes olikheter myllrar bådas människobilder i verk på papper och i målningar, i objekt av glasfiber och metall. De bildar ett sinnligt överflöd, rikt på färg, kontraster och överraskningar.
Men deras respektive konst myllrar på skilda vis. Om Jonasson är symmetrisk och kalejdoskopisk, så blir Kallioinen mer kaotisk. Där hon betraktar och med varsam hand bygger – eller oftare klipper – sina detaljerade figurers värld från utsidan, gör han tvärtom och gestaltar, i ett mer grovkornigt flöde, blodomlopp och vågformer inifrån.
Fast det är samtidigt en sanning med modifikation. För även om det går att hävda att Jonassons arbetar mer föreställande och Kallioinen är mer abstrakt – vart leder den observationen? Och är det ens kroppen det handlar om? Antagligen använder båda kroppen mer som en symbol, en möjligen både naturlig och nödvändig metafor för att undersöka vår plats på jorden. De vill iscensätta strömningar som ständigt pågår inom oss alla. Alla tankar och känslor som utväxlas mellan oss i det tysta .
Utställningens parkonstellation framkallar ett sökande efter olikheter som egentligen är överflödigt. För konstnärerna är tydligt del av samma kropp – någon gång kan det till och med vara svårt att skilja deras verk åt – samtidigt som de driver sina högst personliga konstnärskap framåt. Båda har dessutom nått en teknisk nivå och finslipat sina uttryck så väl att de kan formulera det de vill säga på just det sätt som fungerar bäst. Det blir tydligt av de tre rummen på museet där väggarna mer eller mindre är täckta av deras verk.
Att befinna sig i utställningen är att vara på upptäcktsfärd. Jag hittar nya varianter och variationer på grundtemat allteftersom. Jonassons exakt pillriga collage öppnar ständigt andra vägar för ögat att ta, liksom Kallioinens ”omöjliga figurer” (lite i Oscar Reutersvärds anda) slår knut på blicken och tanken. Hur hänger de ihop? Deras verk delar en dekorativ färgverkan parat med ett visuellt anfall. Jag kan inte värja mig. Vill inte heller.
Och ändå är detta sprakande och samtidigt välordnade virrvarr av former och siluetter, gestalter och objekt i suggestiva färgfördrivningar bara en sorts upptakt. Den verkliga chocken kommer i utställningens sista rum. Här är det mörklagt och Jonasson och Kallioinen har delat upp tiden och uppmärksamheten mellan sig och visar varsin installation som avlöser varandra var sjunde minut. Det är mycket effektivt, och då menar jag inte bara verken i sig utan också hur de växelvis stängs av, vilar sig och ger över spelplatsen till den andra.
Jonassons tysta diabildspel ”Rotpost” är det bästa verk jag sett av henne. På fyra stora projektioner visar hon en kavalkad av skuggfigurer, både komiska och lite kusliga, gjorda av kvistar, löv och rötter. Det är en sorts sagoväsen vars korta liv utspelas framför mig, för att i nästa stund bytas ut mot andra varelser. Mänskliga karaktärer och konturer formas ur skogens material som interagerar och påverkar varandra. Jonassons ”Rotpost” har en melankolisk ton som annars är ovanlig för henne, och jag uppskattar den. Liksom kontrasten mellan skugga och ljus, svart och vitt. Jag renar mina ögon i hennes jordiga vattenbad. Ser saker som för första gången.
Och är redo att ta mig an Kallioinens häpnadsväckande installation ”Anknytningsförsök”, när den sätter igång igen. För det som jag först tolkade som ett slamrande bygge och trodde kom från en annan del av museet, visar sig utgöra ljudmattan till hans verk. Det knäpper, viner och slamrar med ojämna intervaller från ljudinstrument och attrapper arrangerade i taket. En sorts preparerad ljudmatta som spelar live. Ett tiotal vita dockkroppar hänger i luften, sydda i tunn plast som omväxlande sjunker ihop och blåses upp av sönderplockade hårfönar.
De lever en knyckig och hastigt uppblossande tillvaro, dessa museets gastar eller slottsspöken. Lika fort som de kommer till liv, lika snabbt slocknar de igen. Och hänger livlösa, som tomma säckar. Här finns något motsvarande till Jonassons sköra endagsvarelser, fast Kallioinens framstår kanske ändå mer utlämnade. De stela teatermaskerna med hål för ögonen förstärker deras karaktär av tillfälliga skal. De är höljen för våra projektioner och önskningar. Tafatt orkestrerar de sina försök att knyta an, att bygga relationer.
Ända sedan mitt första omtumlande möte med Kallioinens verk har jag längtat efter att återigen bli helt indragen i hans konst. Det var 2006 på den första Modernautställningen där han visade installationen ”Relationen mellan fiktiva och fysiska objekt”. Men även om jag har sett hans konst i olika skepnader många gånger sedan dess har jag inte upplevt samma säregna kraft. Inte förrän nu, femton år senare. Det är lika märkligt som fascinerande.
Magnus Bons
Uppsala konstmuseum, Uppsala slott, Uppsala. Utställningen har nyöppnat och pågår 13 mars – 22 augusti 2021
