Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen på Waldemarsudde är en utställning för vår splittrade och polariserade samtid. Den lyfter fram sagan och den kollektiva berättelsens betydelse, respekten för naturen och ett sökande efter en profan andlighet.
Vi delar upplevelsen av att befinna oss i ett skifte med Bauer och hans medutställare. Men John Bauers konstnärskap representerar givetvis bara en sida av sin samtid. Han verkade då industrialismen och det moderna Europa tog gestalt, städerna fylldes med inflyttade arbetare och maskinernas välde byggde ett nytt slags välstånd och avståndet till landsbygden ökade för många. Då fanns det behov av att knyta an till myter och naturens världar. Blicken var fäst vid det förflutna och det inre. Bauer så att säga backade in i framtiden. Moderniteten fanns i stället i den samtida radikala kubismen som närde en förhoppning om nya lösningar på bildberättandets problem för en ny tid. De hade blicken riktad åt motsatt håll, framåt! För att hårdra det så illustrerade Bauer sagorna i Tomtar och troll samtidigt som det första moderna kriget föddes nere i Europa.
Men det är egentligen inte rena naturskildringar vi får ta del hos John Bauer. Han använder sig av naturen för andra syften, fokus ligger någon annanstans. Bilderna berättar snarare om människans inre än om skogens väsen. Tankarna går inte minst till C. G. Jung och en jungian som Marie-Louise von Franz. För dem finns människans essens formulerad i sagorna med rötter i naturen. Bauer formulerade det i ett brev hem under en italiensk bildningsresa 1908. Ungrenässansens mästare hade drabbat honom och han uttryckte sin beundran för dem och kanske också sitt eget program:
”Trots sin primitiva, stiliserade enkelhet är det förundransvärt vilken karakteristik de kunna inlägga i sina figurer. Deras tavlor verka som smycken. Det har aldrig varit deras mening att måla den realistiska verkligheten. De ha grävt i en helt annan skönhetsvärld.”
I Trollbunden samsas gestalter från inre världar i sagoillustrationer, symbolism och expressionism. Men trollen och mörkret är inte särskilt skrämmande i Bauers sagoboksanpassade bilder. Kraften och det hotfulla i utställningen finns i stället hos mer expressiva konstnärer som J.A.G. Acke och Akseli Gallen-Kallela. Man skall dock inte missta Bauer för att vara en enkel illustratör. Målningarna är inte bara skickligt utförda, trots sin litenhet har de en påtaglig monumentalitet. Det skulle mycket väl kunna gå att blåsa upp dem i storlek utan att de formella kvalitéerna skulle gå förlorade. Man kan vidare, rent formellt, finna tydliga spår av japonism hos Bauer och jag kommer att tänka på en konstnär och sagoberättare som ligger nära hans arbeten, Carl Larsson, som dock inte är representerad på utställningen. Men denne interiörernas och kulturens apostel passar inte in i utställningens naturtema. Skogstrollen lurar bakom husknuten men spricker i det intensiva ljuset i Larssons kök.
Apropå formalism. Bauers bilder är som sagt illustrationer och sådana har inte stått särskilt högt i kurs inom den svenska högmodernismen. Berättande i bild har klassats som lägre stående än formella akademiska övningar i färg och form. Illustrationer har betraktats som skuggorna i Platons grotta, de är simpla avbildningar av verkligheten. Matisse har hållits för en bättre konstnär än Picasso, för att uttrycka det enkelt. Det har väl sina randiga skäl och rutiga orsaker, men man kan fråga sig varför man måste etablera denna motsatsställning mellan berättelse och formalism. Den är inte given. Nog var väl till exempel den unga renässansens mästare som Bauer beundrade bra på att på en och samma gång vara formella bildbyggare, goda berättare och skickliga illustratörer?
Samtiden tar en blygsam plats i den mycket påkostade och ambitiösa katalogen genom Jeff Werners katalogessä där trollens queera aspekter och förtrycket av samerna lyfts fram. Några verk av samtida etablerade konstnärer – Maria Friberg, Elisabeth Henriksson och Tori Wrånes – har också interfolierats i utställningen. De har ämnet natur och i viss mån troll gemensamt med de äldre konstnärskapen, men mötet mellan nutid och dåtid hade gärna kunnat vara än mer omfattande och djärvare.
Om man lyfter blicken och flyttar fokus från naturen till utställningens gestaltningar av inre landskap, symboliska bildvärldar och expressiva uttryck finns det intressant och relevant samtida konst också på annat håll än i den konstnärliga högkulturen. Jag tänker på de sagovärldar som dominerar vår tid, på rollspel, dataspel, Game of Thrones och inte minst Simon Stålenhags mystiska och dystopiska stadslandskap. Det var ju inte heller naturen John Bauer ville åt utan ”en helt annan skönhetsvärld”.
Andreas Gedin
Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen visas på Waldemarsudde 5 september 2020 – 24 januari 2021
