Finsk filmkonst är inte att leka med. Det är inte minst de mänskliga dramer som Eija-Liisa Ahtila presenterar i en retrospektiv utställning i Paris ett bevis på. Visst är det minst sagt en utmaning för en svensktalande att ta till sig filmer med tal på finska och översättningstext på franska. Men det gäller inte den engelskspråkiga ”Where is where?” som utspelar sig på sex olika projektioner mot lika många väggar. Filmen är speciellt gjord för utställningen och något av ett mästerverk.
Den huvudsakliga handlingen i berättelsen utspelar sig på projektioner mot fyra väggar i ett rum. Som upplagt för kaos med andra ord. Men istället för att skapa förvirring och splittring sugs man in i handlingen. Berättelsen griper tag i en under alla de 45 minuter som filmen varar. En konsekvens av betraktarens placering mitt i rummet är att man, om man vill se vad som sker på projektionerna runtomkring en, tvingas aktivera sig. Det är som om konstnären lämnar över råmaterialet till betraktaren att själv redigera ihop de olika parallellhandlingarna till en sammanhängande filmberättelse. En karaktär i berättelsen kan gå in och ut genom än den ena, än den andra, än den tredje, än den fjärde bilden bara för att därefter träda fram på den andra eller kanske tredje igen. Plötsligt som vid en ambush kan det dyka upp någon bakom ryggen på en, någon som kan ha stått där en längre tid utan att du märkt något. Greppet skapar oundvikligen en otrygghetskänsla.
Det är lätt att låta sig imponeras av konstnärens behärskning av det medium hon använder sig av. Några omotiverade glapp mellan filmteknik, berättelse och innehåll existerar inte, allting går ihop till en sammanhängande helhet. Det är så skickligt gjort att hon kommer undan med en hel del saker och karaktärer som i vanliga fall lätt hade kunnat upplevas som patetiska. Vore det inte för det vägledande ljudet och att samma textremsa visas på alla filmerna samtidigt hade det varit svårt att hänga med. Berättelsens berättare befinner sig på trygg mark någonstans i de finländska skogarna medan själva handlingen utspelar sig i den forna franska kolonin Algeriet. Men som i ett slags försök att vidga den västerländska människans empatiska förmåga inför vad som pågår i andra delar av världen dyker soldaterna som jagar personer i gränderna i Alger även upp i vardagsrummet i historieberättarens hem i Finland. Där som här smyger de runt och letar efter lämpliga offer.
Teodicéproblematiken, alltså frågan om hur Gud kan vara god och samtidigt tillåta ondska i världen, går som ett stråk genom historien. Den huvudsakliga berättelsen bygger på en verklig händelse i slutet av 1950-talet då två algeriska pojkar bestämmer sig för att döda sin franska kompis. Som förklaring till sina handlingar nämner de, inför en oförstående vuxenvärld, den franska massakern av algerier 1945. Att skildra historiska händelser eller skeenden utifrån en individs eller för den delen ett barns perspektiv är inget originellt i sig. Dekonstruktionen av berättarstrukturers konventionella orsak-och-verkansamband är inte heller något nytt. Men i ”Where is where?” går olika betydelsenivåer in i varandra på ett så begåvat och känslomässigt engagerande vis att jag dristar mig till att utnämna den till en av de bästa konstfilmer jag sett.
Adress: 1 Place de la Concorde
2008-02-26 Lena Karlsson (text), Jeu de Paume (foto)
Utskriftsvänlig version
