Konsten
  • Recensioner
  • Frågeformuläret
  • Konstkommentarer
  • Tips
  • Om oss
  • Annonsera
  • Kontakta oss
  • Skribenter
  • Integritetspolicy
Konsten.net på Instagram
magnusbons
Konsten.net uppdaterad med Eva Asps tips av Carl Johan Erikson & Björn Larssons utställning Attraktionskampajnen på Tegen 2.
CM Lundberg, Konstakademien @cm_lundberg @konstakademien #konstennet
Christina Thomas Dahlberg, Konstakademien @christinathomasdahlberg @konstakademien #konstennet
Jarl Ingvarsson, Konstakademien #jarlingvarsson @konstakademien #konstennet
Ulf Lundin, Galleri Magnus Karlsson @flulundin @gallerimagnuskarlsson #konstennet
Jockum Nordström, Liljevalchs+ #jockumnordström @liljevalchs #konstennet
Följ
Konsten.net stöds av
  • Om oss
  • Annonsera
  • Skribenter
  • Kontakt
  • Integritetspolicy
Facebook
Instagram
RSS
Konsten Konsten
Konsten
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret

  • Recensioner

Jeu de Paume, Paris : Eija-Liisa Ahtila (22/1-30/3)

  • Lena Karlsson
  • 26 februari 2008
  • 5 views

ahtila_2008Finsk filmkonst är inte att leka med. Det är inte minst de mänskliga dramer som Eija-Liisa Ahtila presenterar i en retrospektiv utställning i Paris ett bevis på. Visst är det minst sagt en utmaning för en svensktalande att ta till sig filmer med tal på finska och översättningstext på franska. Men det gäller inte den engelskspråkiga ”Where is where?” som utspelar sig på sex olika projektioner mot lika många väggar. Filmen är speciellt gjord för utställningen och något av ett mästerverk.

Den huvudsakliga handlingen i berättelsen utspelar sig på projektioner mot fyra väggar i ett rum. Som upplagt för kaos med andra ord. Men istället för att skapa förvirring och splittring sugs man in i handlingen. Berättelsen griper tag i en under alla de 45 minuter som filmen varar. En konsekvens av betraktarens placering mitt i rummet är att man, om man vill se vad som sker på projektionerna runtomkring en, tvingas aktivera sig. Det är som om konstnären lämnar över råmaterialet till betraktaren att själv redigera ihop de olika parallellhandlingarna till en sammanhängande filmberättelse. En karaktär i berättelsen kan gå in och ut genom än den ena, än den andra, än den tredje, än den fjärde bilden bara för att därefter träda fram på den andra eller kanske tredje igen. Plötsligt som vid en ambush kan det dyka upp någon bakom ryggen på en, någon som kan ha stått där en längre tid utan att du märkt något. Greppet skapar oundvikligen en otrygghetskänsla.

Det är lätt att låta sig imponeras av konstnärens behärskning av det medium hon använder sig av. Några omotiverade glapp mellan filmteknik, berättelse och innehåll existerar inte, allting går ihop till en sammanhängande helhet. Det är så skickligt gjort att hon kommer undan med en hel del saker och karaktärer som i vanliga fall lätt hade kunnat upplevas som patetiska. Vore det inte för det vägledande ljudet och att samma textremsa visas på alla filmerna samtidigt hade det varit svårt att hänga med. Berättelsens berättare befinner sig på trygg mark någonstans i de finländska skogarna medan själva handlingen utspelar sig i den forna franska kolonin Algeriet. Men som i ett slags försök att vidga den västerländska människans empatiska förmåga inför vad som pågår i andra delar av världen dyker soldaterna som jagar personer i gränderna i Alger även upp i vardagsrummet i historieberättarens hem i Finland. Där som här smyger de runt och letar efter lämpliga offer.

Teodicéproblematiken, alltså frågan om hur Gud kan vara god och samtidigt tillåta ondska i världen, går som ett stråk genom historien. Den huvudsakliga berättelsen bygger på en verklig händelse i slutet av 1950-talet då två algeriska pojkar bestämmer sig för att döda sin franska kompis. Som förklaring till sina handlingar nämner de, inför en oförstående vuxenvärld, den franska massakern av algerier 1945. Att skildra historiska händelser eller skeenden utifrån en individs eller för den delen ett barns perspektiv är inget originellt i sig. Dekonstruktionen av berättarstrukturers konventionella orsak-och-verkansamband är inte heller något nytt. Men i ”Where is where?” går olika betydelsenivåer in i varandra på ett så begåvat och känslomässigt engagerande vis att jag dristar mig till att utnämna den till en av de bästa konstfilmer jag sett.

Adress: 1 Place de la Concorde

2008-02-26 Lena Karlsson (text), Jeu de Paume (foto)

Print Friendly, PDF & EmailUtskriftsvänlig version
Dela med Facebook 0
Tweeta med Twitter 0
Dela med e-post 0
Lena Karlsson

Konstintresserad Lundabo med bland annat en filosofie magisterexamen och påbyggnadsutbildningar i kultur- och vetenskapsjournalistik i bagaget. Förutom att vara en av Konstens skribenter arbetar jag som allmänjournalist.

Prenumerera

Prenumerera på nya artiklar från Konsten.net!

Du kan också vara intresserad av...
Läs mer
  • Recensioner

Tove Kjellmark på Färgfabriken

  • Anders Olofsson
  • 02 februari 2023
Läs mer
  • Recensioner

André Nordström på Cecilia Hillström Gallery

  • Sebastian Johans
  • 26 januari 2023
Läs mer
  • Recensioner

Jerónimo Rüedi på Nordenhake och Karl Dunér på Duerr

  • Emma Warg
  • 23 januari 2023

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

KONSTEN.NET
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret
Nättidskrift om samtidskonst

Ange dina sökord och tryck på Enter.