Jens Fänges konst är som ett vidunderligt hus med hemliga rum, blindväggar, lönndörrar och märkliga trappuppgångar som till synes inte leder någonstans. Förbluffande perspektiv och lekfulla växlingar mellan interiörer och exteriörer tvingar blicken att vara på sin vakt.
I sina senaste verk – måleriska assemblages – fortsätter Fänge fascinera med en precis, särpräglad form och ett klurigt innehåll. De målade delarna pusslas ihop till underfundiga kompositioner. Utställningstiteln anspelar på Mare Kandres litterära debut I ett annat land (1984). I några korta prosalyriska stycken skildrade hon där ett par scener ur en barndom. Det är inte alls omotiverat att koppla ihop berättelserna med Kandres egna hågkomster.
Men boken målar hon också upp barndomens mytiska landskap både med mörka och skimrande element som skarvlöst överlappar varandra. I hög grad handlar det om minnets opålitliga natur och dess märkliga mekanismer. Vad och hur minns vi? Hur fylls luckorna i? På vilket sätt förvränger tiden allt det som en gång har varit, men som nu bara är en resonans av det förflutna?
”Jag tänker på allt jag sett”, skriver Kandre. ”På grottorna, havet, källorna, och att det finns i mig (…) samlar sig, trotsar rummets väggar, tak och golv, allt byggt och väller upp ur mig, vräker sig ut och sprider mig som frön ur min fruktans och tvekans kapsel.”
Fänges rebusliknande bildspråk är lika egensinnigt som Kandres texter. Båda stiger de fritt ner och kliver ut ur minnen, drömmar och fantasier utan några hämmande kontrollgränser. Verkligt och overkligt glider in i varandra. Kanske är övergångarna mellan fysiska rum passager mellan skiftande medvetandestadier, tider och händelser?
I Kandres böcker sjunger ekon av D. H. Lawrance, Sylvia Plath och Dylan Thomas. Här finns förstås även passionen och mörkret från Emily Brontë och Margaret Atwoods dystopiska tongångar.
Fänges konst viskar i sin tur tillbaka till metafysikern Giorgio de Chririco, de ständigt drömmande surrealisterna och till Dada-konstnärerna som styckade sönder och satte ihop allting på sitt eget sätt. I de senaste verken är dock Fänge mer stringent i sina gestaltningar av kroppar och figurer. Det surrealistiska sipprar snarare igenom en gåtfull atmosfär som länkar bilderna samman.
Fänge bygger upp sina världar med stor omsorg och ömhet, men också med en oerhörd auktoritet. Här finns varken tvekan eller osäkerhet i den förbluffande disciplinerade formen. Verken hakar in i varandra. Bilder glider in i bilder. En detalj på ett ställe fortsätter i en annan scen. Motiv återkommer på ett sätt som gäckar minnet. Det är omtagningarnas konst utan upprepningens tvångströja. Allt har redan varit och allting kan hända igen.
Geometriska figurer, mänskliga gestalter, djur och växter… Allt mejslas fram med precision i hantverket och en kreativ frihet. Färgpaletten är vackert förankrad i jorden med olika schatteringar av brunt, gult, ockra och grönt. En ljusare nyans tänder till ibland, för att överraskande krascha mot svärtan i en dörr- eller fönsteröppning. Vägen till eller från ett paradis? Hopp och hot. Drömmar och minnen. De glider isär. Och de kolliderar på nytt. De brottas ständigt med varandra. Och vi har ingen aning vem som vinner.
Joanna Persman
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 3 februari – 9 mars 2024
