Egentligen är allt samma bild. Likt ett evigt drama utspelar sig närmast identiska scener, om och om igen. Kvinnan och mannen, deras omslingrade kroppar, veka figurer inbegripna i ett intrikat gestaltat spel. Det är samtidigt intimt och öde, där både urvattnade gestalter och kroppsligt upphettade figurer uppträder.
Jens Fänges delvis retrospektiva utställning på Bonniers konsthall är ett lyckat vågspel. Min inledande farhåga om att hans bildvärld kunde vara för begränsad för att fylla den väldiga ytan, kommer snart på skam. Motivisk upprepning resulterar istället i innehållslig fördjupning. Fänge behöver all plats han kan få härinne, för sitt milda insisterande, sitt kreativa bildbyggande, för sina stillsamma omtagningar och omskakningar.
Nu och då byter i målningarna plats, riktningar förskjuts och rummen löses upp. Hos Fänge råder tidlös förtätning. Miljöerna glider i och ur varandra, nya outforskade vyer tycks öppna sig runt varje hörn. Också rent bokstavligt i konsthallen, där den vackra installationen varsamt leder besökaren mot nya fynd.
Jens Fänges bilder har långsamt blivit allt mer komplicerade. Och de känslomässiga avstånden ännu påtagligare. Nästan utan att man lagt märke till det är målningarna numera sammansatta av flera perspektiviska lager. Målningarnas labyrintiska rumsligheter är nu på ett märkligt sätt både mer komprimerade och vidöppna.
Kanske skulle man kunna kalla dem ett slags själsliga interiörer, om uttrycket inte låter en aning pretentiöst. Men det är nog ändå vad Fänges verk är – ett hem för våra drivkrafter, en boning åt våra lustar, en plats att leva ut vår leda och melankoli. Därinne pågår en allvarsam lek, ett slags surrogatliv.
Fänges pastelltoner mörknar. Säckväv och toalettpapper letar sig in i bilderna. Den materiella densiteten tjocknar. Målningarnas bländande förtrolighet gör dem vanebildande.
Magnus Bons
Foto: Petter Cohen, Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 7 februari – 1 april 2018
