Moderna Museet lär ha 70-talet verk av Jan Håfström i sin samling. Men vi väntar fortfarande på den riktigt stora Håfström-retrospektiven. Kanske kommer den nu, med en museichef vars karriärsteg delvis följt Håfströms. Därmed inte sagt att Håfström varit underexponerad på den svenska konstscenen. Snarare tvärtom. Dessutom har alla hans utställningar egenskapen att vid en viss punkt bli retrospektiva i och med att han inkluderar äldre verk och motivvärldar i sitt nya skapande. En Håfströmutställning har samma karaktär som ett isberg: det finns en mycket större massa under vattenytan än vad vi ser ovanför densamma.
Nordin Gallery börjar utställningssäsongen med en miniretrospektiv av Håfströmverk, som koncentrerar sig på konstnärens egen historia. Det är i sig en grannlaga uppgift att åstadkomma en sådan utställning, eftersom det mesta som Håfström producerat har ett urspung i djupt personliga upplevelser. Men det handlar fördenskull inte om något privat navelskådande. Håfström förhåller sig till den egna historien på samma sätt som han förhåller sig till världshistorien: händelserna på den ena och den andra tidslinjen flätas samman, replikerar varandra, skapar kontraster och förstärkningseffekter. För ett ögonblick surfar betraktaren på en våg av klarhet för att i nästa ögonblick dyka ned i det mörka och grumliga djupet.
Mest iögonenfallande är kanske de verk från 80-talet som visas, och som behållit sin kraft. När man nu ser dem, efter flera decennier, blir det tydligt vilket slags inflytande Håfström haft på senare generationers konstnärer. Det är omöjligt att peka på yttre överensstämmelser, men i sättet att se och i öppenheten för att kompromisslöst blanda jaget och världen med varandra har hans pionjärskap oomtvistligt.
Adress: Tulegatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 25/1 – 5/2
Anders Olofsson (text), Nordin Gallery (foto)
