I dessa tider av migrationsströmmar, etniska konflikter, religiös förföljelse och globala socioekonomiska kollapser kan det vara nyttigt att för ett ögonblick begrunda Europas koloniala förflutna. Och sannolikt blir det inte värre än när man vänder blicken mot belgarnas framfart i Kongo under Leopold II:s regeringstid (1885 – 1908). Det belgiska kolonialstyret var en orgie i rå exploatering, brutalt våld och cynism av sällan överträffat slag. Joseph Conrad skildrade stämningsläget i sin roman ”Mörkrets hjärta” (som sedermera erbjöd manusinspiration till Coppolas Vietnamkrigsfilm ”Apocalypse now”). Gränsen mellan verkligheten och mardrömmen var helt enkelt aldrig långt borta i det belgiska kolonialväldet.
Kanske måste man gå tillväga som Jan Fabre för att alls kunna vara trovärdig när man tar sig an detta blodbesudlade ämne. Fabre är en konstnär av genuint barocksnitt, som gärna arbetar med olika uttrycksmedel (han är inte bara konstnär, utan även verksam som koreograf och filmregissör) och tar sig an hopplösa projekt som stora teckningar utförda med blå kulspetspenna. Barockens vanitasmotiv är heller aldrig långt borta i hans värld. Det vimlar av dödskallar och kroppsvätskorna flödar när Fabre svingar sina konstnärliga uttrycksmedel. Hans utställning hos Wetterling är tillägnad Hieronymus Bosch, men man ser inte mycket av Boschs surrealistiska moraliteter i Fabres verk. Desto mer ser man av Fabre själv och hans fascination inför det maniska skapandet.
När Nathalia Edenmont för några år sedan visade verk gjorda av vingarna till (eventuellt) utrotningshotade fjärilar hos Wetterling Gallery tog det hut i helsike, och djurrättsaktivister mordhotade konstnären och galleristen. Om samma öde kommer att drabba Jan Fabre är osäkert, men även han använder insekter som arbetsmaterial, närmare bestämt skalen från tusentals skalbaggar som han arrangerat på ett sätt påminnande om grova, breda penseldrag. En spektakulär happening, anpassad till dagens sensationstörstande konstmarknad? Kanske inte, ändå. Fabre är trogen barockens dragning till grotesk exotism, och klarar att ta denna estetik in i samtiden. Han har ”samlat” logotyper och reklambilder från de olika belgiska företag som i åratal plundrade den belgiska delen av Afrika, med benägen hjälp av bland andra upptäcktsresanden Henry M Stanley.
På något vis känns kombinationen mellan den blodiga historien och Fabres utstuderade estetik obehaglig. Men kanske är det just i sådana groteska sammanställningar som historiens – och vår egen tids – cyniska absurditeter blir möjliga att fatta.
Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 15/4 – 23/5
Anders Olofsson (text), Wetterling Gallery (foto)
