Det känns som om jag befinner mig i ett skräckkabinett. På båda mina sidor ser jag märkliga huvuden uppsatta på piedestaler. Det skulle kunna vara en galen vetenskapsman som försökt klona människor och djur för att få fram antikens mytologiska odjur eller rymdvarelser hämtade från SF-filmer. Ansiktet på bysterna tillhör den belgiska författaren, teatermänniskan och konstnären Jan Fabre. Det är 38 självporträtt i vax och brons som fått horn, öron och betar av olika djur. Framför mig ser jag alltså ett galleri med fantasifulla och fasansfulla skapelser där naturen parat sig med mänsklig DNA.
”Chapters I-XVIII” (2010) är en installation som fått en permanent placering i Bryssels museikomplex i centrum av staden. Fabres verk flankeras av gallerier fyllda med konsthistoriska samlingar vilket är en passande omgivning för detta verk. För ”Chapters I-XVIII” ingår i en lång konsthistorisk tradition med byster av berömda män. Det finns förstås undantag, som bysten av Nefertiti, hustru till den egyptiska faraon Amenhotep IV, men annars möts man i konsthistorien av en lång rad av byster av kejsare, kungar, adelsmän, vetenskapsmän och andra kulturpersonligheter som nästan alltid är män. Kanske står en byst av Beethoven i din bokhylla? För bysten har i vår samtid fått en kitschig stämpel över sig. Att kitschens mästare Jeff Koons skapat “Bourgeois Bust – Jeff and Ilona” (1991) där han avporträtterat sig själv med den avklädda skandalomsusade porrstjärnan Cicciolina eller att han gjort en byst av Ludwig XIV i rostfritt stål är väl om något tecken på bystens låga och kitschiga status inom samtidskonsten.
Precis som Koons leker Fabre med den konsthistoriska genren. Det finns en självironi i att göra 38 självporträtt med diverse djurattribut, samtidigt som det speglar vår samtids självuppfattning. Hur många selfies (självporträtt) hittar man inte på t ex Facebook och Instagram? Det finns en stark självupptagenhet i vår kultur samtidigt som vi vill vara någon annan och längtar bort till andra tider och världar. De senaste åren har populärkulturen exploderat när det gäller genrer som fantasy, skräck och SF. I filmer som ”X-men”, ”Star Wars”, ”Sagan om Ringen” möter vi ofta fantastiska karaktärer som är ett mellanting mellan djur och människor. I succéserier som ”Face Off” kan vi följa specialister inom makeup och specialeffekter som tävlar om att skapa de mest fantasifulla varelser som har gestaltats på vita duken. Fabre fångar upp många av dessa strömningar i samtiden med sina fantasifulla muterade “gör-om-mig” självporträtt.
Jan Fabre har en lång och mångskiftande karriär bakom sig. När han ställde ut på den 54:e Venedig biennalen visade han en pietà. En marmorstaty efter Michelangelos berömda ”Pietà”, där vi ser den döda Jesus liggande i jungfru Marias armar. Även här använder Fabre en känd konsthistorisk förlaga men han byter ut Jesus i skulpturgruppen mot sig själv och i Marias ställe ser vi döden. I sin hand håller Fabre en hjärna, kanske sin egen, och på armen kryper en skalbagge. Skalbaggen har blivit ett annat signum i Fabres konstnärskap. Om namnet Fabre låter bekant beror det på att det under 1800-talet fanns en mycket berömd entomolog med namn Jean Henri Fabre som var Jans farfars far. Intresset för insekter har levt kvar i släkten och återkommer i flera av Jans verk. År 2004 gjorde Jan Fabre en byst föreställande sin farfars far smyckad med grönskimmrande vingar från skalbaggar. Det är ett verk som man symboliskt kan lyfta fram eftersom det knyter ihop många av de viktigaste trådarna i Jan Fabres konstnärskap.
Adress: Rue du Musée 9/Museumstraat 9, Bryssel
Mathias Jansson (text) Royal Museums of Fine Arts (foto)
