Itsenäisyys på Uppsala konstmuseum

Sjöar och skog. Vad annars? När Uppsala konstmuseum uppmärksammar Finlands 100-jubileum som självständig nation (Itsenäisyys = självständighet) sker det genom en tät presentation av fem konstnärskap som alla på olika sätt kan sägas förhålla sig till de nationella klichéer som har varit en del av det unga landets identitetsbygge.

Petri Hytönen, Kirsi Kaulanen, Kaarina Kaikkonen, Susanna Majuri och Pia Sirén är alla etablerade finska konstnärer som i varierande grad av bokstavlighet förhåller sig till skogsmullig nationalromantiserad natur och/eller nationell självbild.

Pia Siréns rumsliga gestaltning ”Evergreen” (ovan) är en murrig upplevelse där betraktaren rör sig på smala stigar i en tät skog av gröna och kamouflagemönstrade presenningar. Konnotationerna går emellertid utanför motivet och drar inte bara mot romantiska skogspromenader och lycklig bärplockning, utan också mot tältläger och militärmakt.

Något av samma dubbelhet återfinns hos Kirsi Kaulanen (th), som i kliniskt putsat stål frossar i naturromantiska bilder av träd och växtdelar i en helhet som på något sätt både bejakar och försöker ta ett distanserande steg tillbaka för att verkligen se och särskåda motiven.

Allvaret i Kaulanens blänkande objekt går igen i Susanna Majuris teatrala fotografier av kvinnliga gestalter i vatten (överst). Det finns en dämpad dramatik i de klädda figurerna som i en varierande grad av synlighet tycks röra sig i vattnet enligt en utomvärldslig logik, det vill säga inte på väg mot ytan för att hämta andan utan snarare på jakt efter ett tillstånd av varande. Vattnet gör förstås att bilderna kan ses som ett nationellt utforskande i de tusen sjöarnas land, men handlar nog snarare om identitet i ett större perspektiv.

Den nationella självbilden tröskas däremot ivrigt i den egensinniga akvarellisten Petri Hytönens målningar (tv), som hejdlöst ger sig i kast med en kult av trädkramande figurer som överförfriskade på antingen liv eller stimulantia omfamnar varje stam inom synhåll.

I vad som vid en första anblick ger intryck av att vara en frän satir finns dock också stråk av en mjuk och uppriktigt melankolisk naturromantik. Bakom de trädhånglande figurerna breder gång på gång ett nästan smäktande landskap ut sig.

Utställningens givna fixstjärna är dock Kaarina Kaikkonen, som med installationen ”My Outline” (nere th) håller till i ett rum ett par trappor ovanför det andra. Kaikkonens skulpturer och installationer har etablerat ett eget platsutforskande språk, och har en förmåga att tvinga sin betraktare att se och reflektera kring det aktuella rummet. Det är också effekten av den version av installationen som visas på Uppsala konstmuseum.

I rummets tak hänger två stora bågformade kroppar. Från ett håll transparanta, från ett annat ogenomträngliga som fartygsbord. Formerna tar rummet i besittning och trycker ut den förbipasserande mot väggen. Lättheten i verket är slående. Precis som tyngden. Materialet sticker också ut. Den stora konstruktionen är uteslutande skapad av toalettpapper.

I sammanhanget fungerar förstås Kaikkonens installation på flera sätt. Det futtiga materialet, och dess pregnanta användning, skulle kunna vara en analys av det gröna guld som för ett några årtionden sen byggde upp den finska ekonomin. Men på samma gång kan materialet bli en påminnelse om att jakten på nationella symboler inte är något annat än en skitsak.

Sebastian Johans

Foto: Susanna Majuri, Pia Sirén, Jussi Tiainen, Sebastian Johans, Kaarina Kaikkonen. Uppsala konstmuseum, Uppsala slott. Utställningen pågår 23 september – 19 november 2017

Utskriftsvänlig version