”Jag har en dröm” kallar den polsk-romska konstnären Małgorzata Mirga-Tas sin utställning i Göteborgs konsthall – med referens till Martin Luther King. Förutom en del äldre verk har hon skapat nio helt nya textila collage om svenska romer. Under Venedigbiennalen förra året representerade hon Polen, som landets första romska konstnär. Hon fick stor uppmärksamhet för installationen ”Re-Enchanting the World” (Återförtrolla världen), tolv stora textila applikationer från golv till tak. Med romernas historia och vardagliga scener i nutid, och med hennes förebilder – framför allt modiga romska kvinnor som kämpat mot förtryck.
Lena Boëthius träffade konstnären i Göteborg och frågade henne om de nya verken, men också om vad aktivism och feminism betytt för hennes konstnärskap.
Här har du skapat porträtt och scener med svenska romska kvinnor och familjer. Hur kom det sig att du gjorde just dessa bilder?
Inför utställningen besökte jag Göteborg och träffade flera svenska romer. Jag fick veta mer om vilka oförrätter de utsatts för och fortfarande utsätts för i Sverige, och om kampen särskilt kvinnorna fört mot diskrimineringen och för att få egen bostad. Av Soraya Post fick jag boken ”Vi är romer” som är mycket intressant och har ett rikt bildmaterial. Den beskrev hur romerna som folkgrupp även i vår tid registrerats av polisen, och hur alla sågs som kriminella, till och med de små barnen. Det upprör mig starkt, det liknar ju Hitler. Boken blev en stor inspirationskälla och jag kände ett behov av att synliggöra kvinnorna som kämpat här i Sverige. Också som inspiration för en yngre generation.
Du använde bokens svartvita foton som förlagor för dina egna kompositioner. En visar när Diana Nyman hänger tvätt på ett klädstreck, en annan ett romskt hem i Sverige 1956.
Jag bad att få tyger och kläder till mina bilder, för att känna större närhet till människorna och ge dem mer liv. Du kan se den vackra kjolen i porträttet av Miranda Blomerus och hennes son. Kjolen kommer egentligen inte från henne, utan jag fick den från Singoalla Millons efterlevande. Och gestaltningen jag gjorde av Singoalla, som varit spåkvinna, behövde inte någon kjol. Jag framställde henne i stället med spelkorten framför sig.
Berätta om din bakgrund och om förhållandena för romerna i Polen. Och hur du började ägna dig åt just den textila konsten?
Jag föddes i Czorna Góra, en romsk by vid Tatrabergen i södra Polen där jag än idag bor med min familj. Romerna där har varit berömda för sin smideskonst, men numera arbetar ingen längre som kopparslagare. I Zakopane finns en konstskola och mina föräldrar uppmuntrade mig att börja där. Sedan fortsatte jag på Konstakademien i Krakow, och gick på en speciell avdelning för träskulptur.
Redan då var jag aktivist och engagerade mig för de romska kvinnornas villkor. Som kvinna och rom hade jag också själv svårt att få uppdrag eller utställningar, trots att jag gått på konstakademien. Av museer och gallerier sågs jag inte som en professionell konstnär, möjligen som en etnografisk konstnär.
Hur började du få uppdrag och utställningar?
Efter några år fick jag ett viktigt offentligt uppdrag. Jag skulle uppföra ett trämonument på platsen där 29 romska män, kvinnor och barn avrättades 1942, i utkanten av Borzecin Dolny. Det var det första offentliga polska monumentet för att hedra minnet av bortåt en halv miljon romer som mördades av nazisterna i Förintelsen under andra världskriget. Träskulpturerna höggs senare sönder av okända vandaler, men jag återställde monumentet 2018, då i vax och lät fragmenten från det vandaliserade monumentet finnas med intill det nya verket 29. Ceroplastic Exercises, som en påminnelse om det som händer oss än idag.
Det gick bättre för mig när jag övergick till måleri med collage. Jag ville skildra och lyfta fram kvinnorna därhemma: min mamma, mormor, släktingar, grannar och vänner. Kvinnor som alltid varit starka och klarat av allt i det tysta, men som förtryckts av patriarkatet och majoritetssamhället. För att göra dem mer levande började jag använda tyger, kläder och annat som de var starkt förknippade med. Och jag fick möjlighet att visa dessa bilder i olika utställningar.
Varje verk måste kräva mycket tid och arbete. Jag har hört att du har har flera medhjälpare när du skapar sina stora collage. Hur går det till?
Jag har tre kvinnor anställda och anlitar också släktingar och vänner i byn. Först gör jag skisser som jag för över till kartong. Jag tecknar ansikten och annat, väljer ut tyger och klädbitar som mina medhjälpare klipper ut och syr på.
Du säger att du varit aktivist länge. Hur ser du på det i förhållande till ditt skapande?
Det är en aktivistisk handling att lyfta fram de utsatta kvinnorna och göra dem så levande jag kan. Min feminism består i att jag berättar i bild. Jag porträtterade min mamma i hennes egna kläder, gardiner och smycken. På samma sätt har jag skildrat min mormor och andra kvinnor från byn. Även de nya verken skapade för konsthallen är en del i denna aktivism och feminism – ett engagemang som också driver mig framåt.
Du har haft stor framgång de senaste åren. Förutom Venedigbiennalen deltog du i documenta 15 och i Berlinbiennalen 2020. I Krakow pågår just nu en utställning med dina verk. Hur tänker du om framtiden?
Först nu kan jag landa efter allt arbete. Min aktivism är fortfarande viktig för mig, för att försöka ändra på alla fördomar om romer. Men jag vill också framhålla Wojciech Szymanski, min vän sedan många år som alltid stöttat och trott på mig. Han är inte rom men har varit mycket viktig för min konstnärliga utveckling. Han var också en av curatorerna som inspirerade mig till att göra förslaget Re-Enchanting The World för den polska paviljongen på Venedigbiennalen. Diskussionerna med honom har betytt mycket för att utveckla det jag håller på med nu.
Lena Boëthius
Göteborgs konsthall, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 28 januari – 16 april 2023
