Sara Hildéns konstmuseum, ett relativt litet, men respektabelt museum i industristaden Tammerfors överraskar genom att ställa britten Thomas Houseago. Det är inte bara första gången han visas i Norden, Houseago har också valt att bjuda in två av sina närmaste vänner: skådespelaren Brad Pitt och musikern Nick Cave och låter dem debutera i utställningen ”I am not I. I am WE”.
Houseago är världskänd för sina superdyra skulpturer med människofigurer, men visar här även tempelliknande abstrakta formationer. Och dessutom ett tiotal stora, Munch-inspirerade akrylmålningar som han experimenterat med utomhus i terapisyfte utomhus. De visar på ett annat spår för konstnären, men här finns framför allt en helt ny vi-anda, vid sidan av ett egocentriskt, individuellt skapande. Houseago skulle antagligen inte ställt ut i Tammerfors utan Pitts och Caves hjälp, så viktiga har de varit för varandra i processen.
Houseago har genomlidigt en psykisk kollaps och de två vännerna har fått honom att skapa igen. Alla är de vita män i femtio-sextioårsåldern som har uppnått kändisskap, med erfarenheter av drogproblem, skilsmässor och depressioner. De jobbar i lera med teman som ångest, död och en strävan att få förlåtelse. Houseagos före detta sambo, konstterapeuten Muna El Fitura, har verkat i bakgrunden.
Jag grips mest av Houseagos senaste, meterhöga människofigurer skulpterade med motorsåg i ett rött trädslag. Ett slags karikatyrer av människokroppen, med antingen för små eller för stora händer, fötter eller huvuden. Man ställs inför något väsentligt mänskligt; en arkaisk, ofullständig charm, som om figurerna är utklippta, uppförstorade skisser i papper. Framifrån starka och massiva, men urholkade inuti och fragmentariska bakifrån. Jag ser det sårbara bakom fasaden och ytan.
Den stora, rektangulära golvinstallationen Cast Studio i gips bildar basen i hela utställningen. En serie svartvita fotografier tagna av El Fitura beskriver processen, som härrör sig från en gigantisk vit lerklump som Houseago hoppat och ålat sig i, och sedan bearbetat till olika former med olika rum inuti. Han menar att det är detta verk som öppnat upp arbetet i ateljén och fört med sig ett återgående till barndomens lekar. Härifrån har han utarbetat skapargemenskapen ”we”. Houseago säger sig vill komma bort från konstvärldens manér och rollspel.
Nick Cave och Brad Pitt har fått två mindre utrymmen i källaren, i anslutning till Houseagos gipsinstallation. Från Caves rum ljuder en dov, lugnande ljudinstallation. På ett upplyst långt bord står 17 glaserade porslinsfigurer uppradade i ett slags livsparad, från födelsen till döden. Cave är konstutbildad, och har använt ett bildspråk som står nära det viktorianska Staffordshires keramikfigurer. Här finns humor och värme – och en stark självrannsakan.
Verket relaterar starkt till Caves eget liv, till tragiska år då två söner dött samt modern. En djävul i rött återkommer och det hela slutar med att ett barn förlåter Caves urholkade kropp på ett pastelltonat moln. Under porslinsfiguren står skrivet ”Devil forgiven”, och det griper mig som en ljus slutkläm på den sorgsna paraden.
Sara Hildéns museum är ett ansett och betydelsefullt konstrum i Finland med starka traditioner av gedigna, internationella utställningar. Men visst blir jag misstänksam när jag i pressen någon dag före öppningen får reda på att Brad Pitt ska debutera på museet. Man betonar att museet står bakom utställningen, och att Houseago för en kort tid sedan meddelat att han vill ha med sina två kompisar.
Jag kan konstatera att det är Pitt som drar mest nytta av läget. De flesta tidningar runt om i världen har noterat hans debut, men få kritiker kommer troligen att ta sig till Tammerfors. Det är svårt för kända skådespelare att få en plats i konstvärlden, och man kan fråga sig hur de ändå så lätt kan ”slinka in”? Pitt inte är den enda, även Bob Dylan, Mikael Persbrandt, Pierce Brosnan och Sylvester Stallone har redan försökt.
Inom andra genrer är det inte lika lätt: skulle en autodidakt våga ställa sig på operascenen med världsproffs och sjunga efter en kort lärlingstid? Bildkonstens ramar är inte lika pretentiösa, och Pitts verk är väl helt acceptabla som konstverk, även om de inte platsar på samma arena som Houseago. Pitts bildspråk är förlegat och tillför inget nytt. Hans stora, tunga relief Aiming At You I Saw Me But It Was Too Late där åtta gestalter skjuter på varandra, beskriver kanske både våldet i USA och relaterar till Pitts eget liv. Men att tejpa ihop ett hus av slitna brädbitar är helt enkelt en för enkelspårig symbolik.
Detsamma gäller guldsarkofagens fötter och fingrar som spretar i dödsångest eller gipsfiguren, formad efter av Pitts kropp, som sätter sitt huvud i ett skruvställ. Alla känner till hans mörka livssituation och Pitts verk är gjorda i terapisyfte, men det blir för tydligt. Bäst är att se honom som en del av Houseagos berättelse. Jag undrar om utställningens storskaliga, terapeutiska skulle fått samma effekt om de tre varit okända personer?
Det är förstås fint att medelålders män vågar visa sina bräckliga sidor och kasta sig in i sådant de inte direkt behärskar. Och Houseagos stora gipsklump innebär verkligen en stor kontrast till exempelvis sjuttiotalets minimalism som främst gjordes av egocentrerade, vita män, ofta med ett falloscentrerat formspråk. Nu på 2020-talet har allt kollapsat och den vita mannen ger sig äntligen tillåtelse att bearbeta sig själv tillsammans med andra.
Camilla Granbacka
Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors, Finland. Pågår 18 september 2022 – 15 januari 2023
