Årets Helsingforsbiennal breder ut sig på ön Skanslandet, tjugo minuter med båt från centrum, men också i Helsingfors konstmuseum HAM och stadsmiljön. Det är nu andra gången som Helsingforsbiennalen ordnas, med runt 25 verk av 29 inhemska och internationella konstnärer. Den första, år 2021 blev en succé med cirka 150 000 besökare.
Spår av öns tidigare liv som militärbas finns kvar. Landskapet är en upplevelse i sig, med enorma träd och spektakulära vyer mot horisonten. Tjock mossa och sly täcker väggar och tak på tidigare ammunitionsförråd och baracker. Mitt i allt detta finns nu 15 nutidskonstverk oregelbundet utspridda av årets polskfödda kurator Joasia Krysa, känd för sitt arbete med Documenta 13 och den 9:e Liverpoolbiennalen.
Här på ön försöker hon få konst, teknik och miljö att samexistera. Temat är alternativa levnadssätt och många av verken innefattar olika framtidsvisioner. Underrubriken ”Nya riktningar kan uppstå” citerar den amerikanska antropologen Anna Lowenhaupt Tsing som hävdar att trots alla mänskligt orsakade föroreningar så kan vi genom samarbete skapa något bättre.
Det handlar inte bara om oss människor, utan om ett samspel med allt från bakterier till AI-intelligens. Det gäller att lära sig iaktta och leva med icke-mänskligt liv på jorden, i stället för att försöka kontrollera den. Lowenhaupt Tsing medverkar också själv i utställningen med en liveföreställning om harmonisk samexistens mellan livsformer som tar avstamp i opera, queer och experimentell naturhistoria.
Biennalen fungerar bäst då den står i dialog med naturen på Skanslandet. Som Alma Heikkiläs lilla glänta mitt i skogen som samverkar med naturen genom att långsamt förändras under sommaren. En gipsskulptur, omgiven av tunn textil spänd över en ram, får sin färg när regnvatten blandas med naturliga växtfärger och droppar över skulpturen.
Liksom flera andra använder Ahmed Al-Nawas & Minna Henriksson förstärkt verklighet för att spåra en skogsflotte som rör sig mellan öarna. Men jag upplever det svårt att mitt i bländande sol försöka uppleva något på min mobiltelefon. Suzanne Treisters AR-verk tar jag lättare till mig, med sina 185 hypnotiska och detaljspäckade akvareller, koncentrerat hängda i en liten trästuga i skogen. På mobilen svävar Treisters visioner högt på himlen, medan hennes akvareller är stillastående. Verket Technoshamanic Systems – New Cosmological Models for Survival för fram alternativa framtidsvisioner om hur vi kan leva med utomjordiska föremål och civilisationer, som fint tangerar det kuratoriella ledmotivet.
Ett optimistiskt förslag för vår egen tid är Lotta Petronellas mångfacetterade och naturnära installation i ett av öns träskjul. Verket är en hyllning till naturens gåvor, som vem som helst i Finland kan samla in tack vare allemansrätten, vilken konstnären betonar. Torkade örter och körmusik skapar en helande helhet. Hyllorna fulla av glasburkar med färgmättade örtextrakt och uråldrig visdom. På en sidovägg hänger broderier av nattfjärilar som hon studerat på ön som indikatorer för klimatförändringar. Det handlar i grunden om att ta efter nattfjärilarna som anpassar sig till klimatet.
Flera videoverk och installationer visas i öns mörka och fuktiga krutkällare. Avskärmade från den bjärta solen och den vilda naturen blir installationerna ett abrupt hopp till något kallt och avskilt, vilket gör dem extra fascinerande. Och mer effektfullt än om de skulle ha vistats i den vita kuben. Litauiskan Emilija Škarnulytės tvådelade filminstallation Hypoxia tar fram en undervattensvärld som bottnar i syrebrist och ett klaustrofobiskt ljud.
Matti Aikio, Oikos, 2023. Foto: © HAM/Helsinki Biennial/Kirsi Halkola
Matti Aikio använder sig av sina samiska rötter i sin uppslukande och tidlösa videoinstallation med dubbelexponerade bilder av ett lappländskt landskap där renar suddas ut i en drömmande effekt. Olika natursyner blandas ihop med kvarnar och snöskotrar från det moderna samhället.
Även i år fylls konstmuseet HAM:s övre salar med några enorma installationer. Som Tabita Rezaires glassiga flerdimensionella videoinstallation Tide of the Deep om berättelser och kommunikation relaterad till havet. Havet tycks ha ett evigt minne. Det är fascinerande att till och med de allra flesta fiberoptiska kablar som går på havets botten följer kolonialtidens sjöfartsvägar.
I stadskärnan har den sydafrikanska konstnären Dineo Seshee Bopape skapat en uppstickande lådliknande skulptur som påminner om en reklamskylt, men gjord av packad jord och stenar. Materialen står för något beständigt och jordnära, i skarp kontrast till den livliga omgivningen. Med finns också ett andligt sökande och en längtan efter förfäderna.
Foto: © HAM/Helsinki Biennial/Sonja Hyytiäinen
Jag uppfattar också att myllan på ett fint sätt länkar till dagens antropologiska forskning om hur bakterier och annan materia relativt obemärkt flyttas i stora lass mellan kontinenterna. Det för tankarna dels till kolonialiseringen, dels till konsekvenser på miljön och våra kroppar som vi inte alltid kan förutsäga.
Över lag är årets biennal lamare och mindre storslagen än för två år sedan. Delvis kan detta bero på att verken är utspridda också i centrala Helsingfors. Jag saknar fler visuella överraskningar och kroppsliga erfarenheter. I vissa fall kan jag uppleva det som om konstnärerna har fått tydliga instruktioner att illustrera kapitel ur antropologen Lowenhaupt Tsing högaktuella bok Mushroom at the end of the world. Jag skulle gärna ha sett mer spontanitet och individualitet, men uppskattar de verk som inger hopp.
Camilla Granbacka
Helsingforsbiennalen 2023, Skanslandet och HAM Helsingfors konstmuseum, Södra Järnvägsgatan 8, Helsingfors. Pågår 11 juni – 17 september 2023
