Helena Mutanens utställningar är som stora släktträffar. Här och där stöter man på gamla bekanta som man inte sett på länge, eller så hamnar man i samspråk med någon nykomling som trots allt känns förvånande välkänd. I Mutanens värld härskar en nordisk kärvhet som bär vittnesbörd om en kultur som inte närts av söderns varma sol utan hellre överlevt i halvmörkret trots hårda livsvillkor. Mutanen går i närkamp med livet på den mest basala nivån, den som rör sig på det strikt fysiska planet. Inre organ, benknotor, käkar och tandrader dyker upp, liksom de larver som skockas i en perfekt cirkelform. Titeln “White Remains” är inte ironisk, utan bara väldigt saklig. När de idogt arbetande larverna gjort sitt är deras kroppar det enda som återstår av vår egen lekamen. Vart själen tagit vägen vågar man inte ens tänka på. Eller kanske, ändå? Över larvhögen svävar en knappt hörbar sång, ett lätt poetiskt ljudspår som skvallrar om att det kanske ändå finns en existens som övertrumfar Intet.
Helena Mutanens humor – för den finns där – är av det svarta slaget, lika svart som det hjärta som spelar en huvudroll i hennes nya utställning. Återigen har hon gått mycket sakligt tillväga. Bilden av hjärtat är en så nött och trött symbol att hon gjort det enda raka, nämligen avbildat det med anatomisk exakthet. Men bara nästan, för vissa friheter har hon tagit sig när det gäller form och textur. I hennes tappning är hjärtat enbart en muskel som alla andra, men en som är förutsättningen för vår existens. Och bara för att vi ska bli lite extra osäkra har hon skulpterat ett par mörka pölar på golvet nedanför. Levrat blod eller minimalistisk skulpturkonst? Fan vet. Helena Mutanen vet man aldrig riktigt var man har. Det trivs hon ganska bra med, skulle jag ana.
Adress: Kommendörsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 21/10 – 20/11
Anders Olofsson (text), S.P.G. (foto)
