Gunilla Klingberg är en fena på att skapa storartad konst av det triviala och förbisedda. Hon tar vardagens tecken, detaljer och skräp och sätter ihop dem till vackra ornament. Med dessa mönster omvandlar hon stadens rum i storskaliga offentliga verk. Dit hör uppgångarna till tågstationen Triangeln i Malmö med drag av rymdålder och palats, där hon i golvets arabesker flätar samman gatulivets skyltar och logotyper. Men hon har även i storslagna land art-projekt präglat in mönster över skånska och spanska stränder med traktor och gummivält.
Av detta får vi inget se i utställningen ”Vridavändavirvlaväva” på Skissernas museum i Lund. Istället visar hon framför allt två projekt från hemstaden Stockholm. Det ena är Sergelpaviljongen vid Sergels torg (Marge arkitekter, 2021), som förbinder olika stråk och gatuplan med varandra. För paviljongens roströda betongfasad har Klingberg skapat ett virvlande reliefmönster.
Mitt i museets stora sal tornar delar av paviljongen upp sig i milt aprikosfärgade skumskivor, sparade från gjutprocessen. Mönstret som frästs in i skivorna ser först abstrakt ut, men på nära håll blir ett virrvarr av symboler och föremål synliga. Biljetter, löv och pappmuggar blandas med slagord från demonstrationer. Ungefär som om höstblåsten slungat spåren av allt som utspelats på torget mot fasadens yta.
Det är ett snyggt grepp. Långt från ett dekorativt utanpåverk ger Klingberg med sitt dynamiska mönster liv och karaktär åt byggnaden. Detta självklara samspel mellan konst, arkitektur och plats är hennes signum och har också banat väg för en internationell karriär – med på museet finns utblickar mot projekt i Rumänien och Kanada.
Installationen i museisalen är ett bra exempel på Skissernas grundidé: att skildra ett offentligt konstverks födelse genom material från den kreativa processen. Den uppbyggda paviljongen är imponerande, men gapar dessvärre ganska tom. Besökare som vill veta vad det handlar om får slå sig ner i rummet intill och se utställningens nygjorda film med Klingberg.
Där väntar också monterbord fyllda med just det slags skisser, modeller och anteckningar som ger en kittlande känsla av att kika in i konstnärens ateljé. Jag hade gärna fått mer av detta. Likaså fler väggtexter som ger en tydlig ingång till projekten, istället för att samla all information i en folder.
För paradnumret står tveklöst Klingbergs pågående arbete med Slussen, ett av landets mest omdebatterade infrastrukturprojekt. Detta trafiknav i huvudstaden har även rymt en ogästvänlig bussknutpunkt i viadukternas skugga. Den nya bussterminalen ligger insprängd i Katarinaberget, där Klingberg utvecklat sitt förslag på uppdrag av Trafikverket i samarbete med det brittiska arkitektkontoret Foster + Partners.
Även här tar Klingberg utgångspunkt i platsen, närmare bestämt den textilindustri som under 1800-talet låg i kvarteren på Söder. Med stiliserade mönster, trådar och hålkort spinner hon vidare på berättelser om kvinnligt arbete, textila traditioner och teknologisk utveckling.
K A Almgrens sidenväveri grundades 1833 och är fortfarande aktivt, idag med småskalig tillverkning och museum. Ur sidenväveriets arkiv har Klingberg valt ett sjalmönster, som hon analyserat tillsammans med en vävare och bearbetat i datorn. I ett 3D-modelleringsprogram har hon sedan draperat den digitala sjalen över vänthallens arkitektur och utifrån mönstrets veck skapat ett 4500 kvm stort golvmönster.
På Skissernas breder provtryck och utsnitt i olika material ut sig. Sjalmönstrets stiliserade blommor bär spår av bildbehandlingsprogrammets pixlar, vilket lämpar sig utmärkt för vänthallsgolvets platsgjutna terrazzo i rosaröda toner. Genom arbetet sluter Klingberg cirkeln. Vävkonstens ursprungliga hantverk går via industrialiseringens maskiner till 2000-talets digitalisering för att landa i den flertusenåriga terrazzo-teknikens handfasta arbete.
En oväntat kraftfull skönhetsupplevelse utgör den hålkortsvägg i djupt röda nyanser som placerad med utsikt mot museets skulpturpark varmt silar dagsljuset in i rummet, en prototyp inför gestaltningen i busstationens bergasal.
Gunilla Klingberg är inte ensam om att i konstprojekt ta fasta på hur de hålkort som från 1800-talets början användes för att programmera jacquardvävstolar lade grunden för datorteknologin. Här finns en parallell till hur Malmökonstnären Kristina Müntzing i flätade collage och installationer utforskat en historia av kvinnligt arbete och motstånd inom textilindustri och fotografi.
Även Eva Beierheimer lyfter i sin helt färska konstnärliga gestaltning för Malmö nya sjukhusområde fram den engelska 1800-talsmatematikern Ada Lovelaces pionjärinsats inom fältet. I Beierheimers verk interagerar neonskimrande hålkort med kulvertsystemets självkörande robotar. Hålkortens lockelse som motiv ligger inte minst i hur de kopplar samman vävens och textilindustrins traditionellt kvinnodominerade sfär med den ofta manligt kodade datortekniken – vilket ger ett intressant perspektiv på framväxten av vårt digitala informationssamhälle.
Könsaspekten har också en genklang i konstnärens personliga historia. I filmen berättar Klingberg hur hon som barn ritade på gamla hålkort som hennes pappa tog hem från jobbet på dataföretaget IBM, medan hennes mamma en period arbetade inom textilindustrin och med sömnad.
Det är en spännande berättelse som Klingberg bokstavligen gjuter in busstations rum, där trådar formade i relief och uppspända i metall bidrar till att knyta samman helheten. Än så länge går det bara att ana resultatet, men det som skymtar bådar gott. Samtidigt klarar sig en hel del av materialet på Skissernas även utmärkt som verk i egen rätt. Utställningen ger en fin inblick i hur Gunilla Klingberg arbetar men får mig också att vilja se mer. Nästa gång hoppas jag på en riktigt maffig retrospektiv.
Carolina Söderholm
Skissernas museum, Finngatan 2, Lund. Pågår 24 oktober 2024 – 20 april 2025
