En värld på gränsen mellan upplösning och bevaring visas nu på Göteborgs Konsthall. De afrikanska konstnärerna Yto Barrada och Hala Elkoussy presenteras i två separatutställningar, vilket fyller en värdefull funktion. De vidrör liknande frågor i sin konst, då de båda berör den rådande situationen i Nordafrika, samtidigt som de gör det på skilda sätt. En rörelse, inpräntad av såväl ovisshet som hopp, kännetecknar deras arbeten. Humor och romantik paras med nedstämdhet och uppgivenhet. Denna ambivalens görs även påtagbar i hur verken har arrangerats och färdigställts: Barradas fotografier har ofta olika format och ibland har de hängts “collagelikt”, alltså överlappande, medan Elkoussys installationer och videoverk bjuder på en slumpartad – eller ödesmättad, om man nu så vill – upplevelse. Man kan aldrig vara riktigt säker på vilken vändning deras konst ska ta härnäst, så att säga.
Yto Barradas fotografier, som intar Konsthallens stora sal, ringlar runt rummet på ett ytterst följsamt och spännande sätt. ”A Life Full of Holes (The Strait Project)” är en skildring av konstnärens hemstad Tanger, Marocko, som påbörjades 1998 och avslutades 2004. Bilderna är drömlika, hypnotiska och fulla av längtan. Denna längtan är emellertid inte alltid lätt att fokusera – den vänder sig framåt, bakåt, utåt, inåt och lite varstans. Gamla, slitna semesterreportage beblandar sig med bilder från nöjesparker och personporträtt. Gemensamt för dem alla är att de tycks fattas något. De är undanglidande och shimära och man kan inte riktigt greppa dem, halt och slipprigt glider de undan. Verket ”The Strait of Gibraltar” visar just Gibraltars sund, där Tanger ligger, avteckna sig glittrigt och avlägset mot en blå fond. Men liksom många av Barradas verk visar sig även detta erbjuda oss en överraskning. Den marockanska kusten, fotograferat från ett flygplan, visar sig enbart vara en reproduktion. Bilder av bilder tycks inneslutna i varandra och vart finns originalen att finna? I ”Rue de la Liberté” fångas två män mitt i en kram. Vi ser enbart en av männen i full skala, den andres närvaro kan enbart anas – en grov hand. Är detta en vänskaplig omfamning eller rymmer den någonting mer?
Barradas övriga verk spinner vidare på samma spår. Den senare producerade fotoserien ”A Hole is to Dig (The Iris Tingitana Project)” – som innehållsmässigt påminner starkt om de ovan beskrivna verken – samt videon ”The Magician” – en dokumentation av en trollkarls konster, fortsätter att placera betraktaren i ett stadium av förundran. Hål finns att finna överallt, om vi bara håller oss öppna nog att se dem.
I en annan del av Konsthallen finner man Elkoussys konst, vilken består av såväl installationer som videoverk. Jag faller ganska pladask för ljuslådan ”Maqaam Al Sayyid Moski (Shrine of St. Moski)”. Bildrutorna blinkar, discolikt och pulserande. I dessa återfinns bilder av designerplagg, accessoarer samt några av västs största popidoler – till exempel Britney Spears, vars namn förunderligt nog har felstavats. Samtliga av dessa representerar attiraljer som går att inhandla under en promenad utmed gatan St. Moski. Verket uttrycker hur vi påverkas av varumärkens förförelsekraft – oavsett nationalitet och bakgrund – samtidigt som den också specifikt speglar Egyptens rådande situation. Installationen ”On Red Nails, palm trees and other icons – Al-Archief” fungerar som en effektfull kontrast till “St. Moski” uppvisningen. Här liknar inte längre väggarna de man vanligtvis finner i en konsthall, utan snarare de man brukar se i ett hem. De är blåmålade, väldigt mörka, och fullbelamrade med inramade tavlor. Unga soldater och eleganta damer blickar ner på oss och kräver sina hedervärda platser. Här och där skymtar amatörmässigt utförda teckningar, som fyller mig med värme. Det är inte det polerade och perfekta som brer ut sig, istället bjuds betraktaren på en befriande heterogenitet. Installationen utgår från en samling bilder som Elkoussy har samlat på sig genom åren, den är alltså särdeles personlig – och det känns. Den speglar även en representation av Egypten, som möjligtvis är på väg att försvinna, i förmån för den glassiga variant som kommer till tals i “St. Moski” installationen. Här finns dock inte någon implicit berättarstruktur att tillvarata, inga ledtrådar till vilken roll dessa människor kan ha spelat Elkoussys liv. En nyfikenhet föds. Man önskar innerligt att konstnären kunde vara där på plats, så hon kunde ge oss fler ledtrådar.
Summan av kardemumman – om man nu ska ge sig in i att finna en sammanfattande helhet av dessa fragmentariska utställningar – är att inte försöka finna några definitiva och enkla lösningar. Det mest självklara kan ofta visa sig vara en illusion, och illusionen kan visa sig vara verklig. Alternativa dörrar och hålrum kan hittas överallt och därför är det personliga perspektivet avgörande. Innan utställningarnas upphörande, har jag säkerligen börjat ifrågasätta denna recension. Barradas och Elkoussys konst är helt enkelt väldigt svår att uttrycka på ett fullvärdigt sätt, eftersom den uppmuntrar till förvirring. Man tror sig finna en lösning, för att senare se den ryckas bort. Det är konst, det.
Bilder (uppifrån och ned): Yto Barrada, Hala Elkoussy
Adress: Götaplatsen
2009-03-11 Sara Arvidsson (text), Göteborgs Konsthall (foto)
