Kanske beror det på att jag missade öppningshelgens performanceprogram, men när jag besöker GIBCA 2023 veckan efter vernissagen råder där en rätt avslagen stämning. Till stora delar som att bevittna en tilldragelse som redan inträffat. I biennalens tunna pocketkatalog talas det om performance som en expansion av själva utställningen. Men varför man då inte passade på att dokumentera konstnärerna för att sedan visa deras performance på en skärm någonstans är svårt att förstå? Då hade det åtminstone varit möjligt för senare utställningsbesökare att själva ta ställning till ”utvidgningens” betydelse.
Nu möts jag i stället av Rasmus Myrups håglösa grupp av festprissar och trashankar i ett hörn på Röda Sten. Ett slags fantasifulla anti-skulpturer gjorda av lite vadsomhelst, och del av en slacker-estetik som utgör ett av spåren i årets biennal som går under titeln ”Forms of the surroinding futures”. ”Outside Salon des refusés” heter Myrups verk och jag tilltalas av materialkrockarna, men här är gestalterna inte längre refuserade, utan har klivit in i biennalens mest centrala rum.
Adam Christensens textila collage ingår i samma tråd av lite halvdana gestaltningar, antagligen medvetet gjorda utifrån ambitionen att befinna sig i en position mitt emellan. Nu hänger hans stora tunna tygsjok från taket i ljusgården på Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. Avlånga känsloomfamnande tygfigurer som avtecknar sig mot den mönstrade bakgrunden. Dekorativa, javisst, men inte många av besökarna höjer blicken från tidningen där de sitter i snurrfåtöljerna.
Annars är biennalens curator João Laia, till vardags på Kiasma i Helsingfors, bra på visuellt slagkraftiga konstellationer. En sådan finns i biennalens öppning i Konsthallens stora sal, ett stenkast från biblioteket, där han genom endast tre verk lyckats skapa en anslående vy. Bestående av en vertikalt fristående drömfångarfigur av Guadalope Maravilla, Outi Pieskis horisontellt hängande draperiobjekt av infärgade och svarta trådar och Ana Vaz stroboskopiskt sprakande kortfilm med omväxlande snabba klipp av blommor, insekter och fyrverkerier.
Formerna går in i och ut ur verkens riktningar och rörelser på ett snyggt sätt, fast jag är osäker på vilken djupare förståelse de är tänkta att skapa? Genom exemplen på animism och samiskt hantverk pekar väl Laia på vikten av att lära av naturen, men det är inte precis första gången det görs i konstsammanhang på sistone. Och som alltid när besökaren ställs inför endast ett verk av varje konstnär riskerar upplevelsen att förminskas till illustrationer av curatorns idé. Verken får inte chansen att blomma ut på riktigt.
De tre verken bejakar och använder sig av tydliga estetiska uttryck, men på ett märkligt sätt sammansmälter trion ändå med de två inledande exemplen och känslan av en fasad eller upplevelsen av att verken intar en pose blir allt starkare när jag vandrar genom utställningen.
Det måste vara en medveten strategi från curatorns sida för Osias Yanovs installation ”Orphan dance” upptar hela innersta rummet i konsthallen. Där försöker Yanov bokstavligen fånga ögonblick som redan passerat. Och han drar ut tomheten till ett närmast oändligt tillstånd. I en miljö med associationer till nattklubb och med tunnelbanespärrar belysta med färgade spottar och automatiska dammsugare som oroligt rör sig över golvet.
Kanske är detta vad Laia menar med att biennalens verk ”anammar ett vidgat queerbegrepp för att…utmana dominerande synsätt och ersätta dessa med ett…omskapande av kropp, tid och rum”, som han skriver i sin korta och kryptiska katalogtext. Jag valde den inte fullt så krystade och förhoppningsvis ändå något så när begripliga formuleringen. Kort sagt vill Laia finna uttryck och förhållningssätt för ”en mångfald framtider”.
Om han lyckas är mer tveksamt. Den märkbart nedbantade tolfte upplagan av Gibca saknar riktigt engagerande verk trots att de utseendemässigt kan vara nog så spektakulära. Det gäller inte minst P. Staffs chockartade video om köttproduktionens djurplågeri som badar i ett giftigt gult ljus. Närmast outhärdligt effektivt.
En motsatt färgförvrängning är också en lika välfungerande visuell effekt i Sky Hopinkas samtidigt finstämda film ”I´ll remember you as you were, not as what you´ll become”, som är ett verk jag bär med mig härifrån. Och som i sin helhet, tillsammans med biennalens andra videoverk går att se på hemsidan. Lustigt nog talar filmens titel mer om dåtiden än framtiden, som curatorn försöker skissera. Hopinka är en ny bekantskap för mig och tillhör Nordamerikas ursprungsbefolkning. Hans film handlar om poeten och aktivisten Diane Burns, om fördomar urinvånarna fått utstå, men också om deras kultur, med ordbilder och musik.
Det är den typ av verk som omedelbart griper tag i en. Med sitt hackiga och hastiga bildspråk är den ett fascinerande visuellt collage, en dagboksaktig roadmovie. Här finns ingen yta, ingen förställning. Skillnaden mellan verk och verklighet är som upplöst.
Magnus Bons
GIBCA, olika platser i Göteborg. Pågår 16 september – 19 november 2023
