Allt åldras inte i skönhet, vilket gäller såväl människor som konstverk. Men i somliga fall råder raka motsatsen. Roj Friberg var redan på 70-talet en av våra mest intressanta konstnärer. I en tid som i så stor utsträckning ägnades åt likgiltig plakatkonst lyckades han även i bilder med dagspolitiskt innehåll skapa ett djup som fascinerar och skrämmer, och som ingen glömmer som någon gång har stått inför det. I sin nya utställning tar han oss med till en värld där Makten inte längre är lika tydlig. Visst är den synlig i styrelserummen och talarstolarna, men här krackelerar den lika tydligt som fasaden på Kafkas hus i Prag. Ur väggarna, textilierna och möblerna tränger mörkret fram, mörkret som till sist helt och hållet kommer att omsluta oss och göra vår egen litenhet uppenbar. Även när Friberg avbildar klippor som rådbråkas av havet är det nedbrytningsprocesserna som står i centrum: det blir till sist oklart om det är hav, sten eller dimma vi ser. I porträtten av människor och interiörer – där möblerna antar karaktären av organiska väsen – går tankarna ibland till en dystopiker som Francis Bacon. Den diagnos som Friberg ställer på existensen är inte hoppfull, men heller inte fylld av moraliserande. ”That’s just the way it is”, som Phil Collins sjunger. (Adress: Sibyllegatan 65)
Anders Olofsson
