Kulturhuset har bjudit in curatorerna Ashik Zaman och Koshik Zaman, grundarna av den nätbaserade konstplattformen C-print, att i utställningsform skapa en överblick av den unga samtidskonsten i Sverige. I pågående Future Watch visas således ett urval på tio unga, relativt nyutexaminerade konstnärer, vars praktiker är dagsaktuella och tipsas bli fortsatt relevanta i framtiden.
Ansatsen är inte oproblematisk. Det är min första fundering och rent associativt leds mina tankar till exempelvis Moderna Museets återkommande översikt över det svenska konstnärliga landskapet. Att bokstavligen konstruera en helhetssyn genom reduktion. Att förväxla representation med mångfald. Slutresultatet blir oundvikligt lika forcerat som missvisande, de goda intentionerna till trots.
Future Watch saknar dock inte kvaliteter. Utställningen är väldisponerad; bland de skulpturer och installationer som visas, utförda i vitt skilda tekniker och material, finns flera som till uttryck och innehåll gör intryck.
Det är svårt att inte roas av Tobias Bradfords nonchalant humoristiska That feeling. En rörlig skulptur i form av en rosa tunga i naturlig storlek (överst), som bildligt och bokstavligt sticker ut – och dreglar – från väggen vid ingången till utställningen. Det är ett gestaltningsmässigt smart och kul sätt att möta och engagera besökaren. Inte minst därför att hen också får ta del av verkets mekaniska uppbyggnad. Marionettraditionen är tydlig i Bradfords experimentella arbete, och han förvandlar de allra vanligaste rörelserna i vardagslivet till skulpturer, som gränsar till det osmakliga och kusliga.
I hans As my eyes adjust rör sig silikonhänder på armar av trä med ryckiga och lätt framåtriktade rörelser. Som i en jakt efter något eller någon. Jag får ”flashbacks” från gamla skräckfilmer om illvilligt förföljande dockor med plötsligt förvandlad uppsyn.
Intill men väl avskärmad från Bradfords verk visas Samaneh Roghanis starkt berörande For the silenced/For the forgotten. En personlig hyllning till de människor – i synnerhet kvinnor – som kämpar för grundläggande men inte självklara rättigheter. Långa tjocka rephänger från taket, keramiska plattor med konstnärens fotografiska porträtt är knutna i den ena ändan, medan den andra vilar runt virad på golvet. Vissa rep har blivit avklippta och där har plattorna krossats i tusen bitar. Som om ödesgudinnorna farit fram genom installationen och kortat ner liv med sina saxar.
Roghani, som är född och uppvuxen i Iran, skriver in sig i alla dessa kvinnors frihetskamp och historia, vilket inte alltid har ett lyckligt slut. Glasvitrinen som är fylld med karminfärgad vätska talar sitt övertydliga språk. I ljuset av den aktualiserade debatten om våld mot kvinnor är det lätt att i huvudet ersätta konstnärens bild med ens egen och se sitt eget blodbad framför sig.
Jag drabbas också av Victoria Verseaus Foreign body. En både ödesmättad och sparsmakad installation som, med utgångspunkt i konstnärens livserfarenhet som transperson, berör frågor om sorg och begär, identitet och förlust. Ett antal vita skulpturer är utplacerade på podier och på golvet, från en skärmvägg i latex vid rummets ena ände och en bred spegel vid den andra. Två ljuskastare belyser det helt mörkbelagda rummet hårt och förvandlar ensemblen till spöklika minnen och berättelser. Om den efterlängtade kroppen och hudens opålitlighet, om begreppet ”kvinna” och medicinala dilatationsstavar. Eller, som Verseau vill antyda, om den goda vännen som begick självmord efter en könskorrigerande operation.
Slutligen blir jag särskilt förtjust i Samaneh Reyhanis känsla för material och den taktila glädje som hennes abstrakta skulpturer i sten och trä väcker. Överdimensionerade, mjukt svarvade synålar genomtränger en gammal persisk matta på flera ställen med brutal kraft. Ett tunt lager av smaragdgrön polyester på mattans undersida har frusit den makabra processen i tid. Skulpturen tycks förvrida sig och visa sina gröna ”sår” där nålarna har suttit. Det är något skrämmande vackert över denna kreativa destruktion.
Av Kulturhusets pressmeddelande att döma väntar flera satsningar på unga konstnärskap. Jag förutsätter att dessa också inbegriper att konsultera andra konstrådgivare än den nu gästande curatorsduon. För att utöka mångfalden och bredda de ofrånkomligt subjektiva perspektiven, immanenta i vilket urval som helst. Nog finns det i detta avlånga land fler unga konstnärskap som, utifrån ett framåtblickande perspektiv är minst lika intressanta och angelägna som Zamans och Zamans få utvalda.
Gabriela López
Kulturhuset Stadsteatern. Sergels torg. Utställningen visas 16 april – 8 augusti 2021
