En måltid, några soppåsar, någon som rakar sig? Kanske en hund? De små ramade akvarellerna är täckta av frostat satinglas och det är svårt eller omöjligt att se vad de föreställer. Lesia Khomenkos försynta verk ska enligt ett anslag visa en enkel vardag, och de färger och former som anas bakom det opaka glaset verkar bekräfta. Det lilla som kan uttydas känns bekant och anspråkslöst. Ospektakulärt men tryggt.
Den pågående serien ”After the end” inleddes redan efter Rysslands anfall på Krim 2014 och gestaltar med en kongenial enkelhet vad krig och andra situationer av extrem osäkerhet gör med vardagen som vi generellt upplever eller vill uppleva den. Den blir svår att se. De där dagarna som ska följa på varandra utan större åthävor eller utropstecken, tiden som går utan att man riktigt orkar notera det, blir ett töcken. Det blir svårt att se bakåt, snudd på omöjligt att blicka framåt.
I det överdådigt utsmyckade men dystert mörka rummet i Palazzo Contarini Polignac blir verket nästan magnetiskt med sitt nedtonade anslag, som kontrasterar både mot interiörer och andra verk. Det är som om ögat inte riktigt vill acceptera att det inte går att se igenom glaset mellan de ljusa tunna träramarna och blicken irrande vill stanna kvar och hitta en hållpunkt. Känslan av förlust, osäkerhet och sorg är tydlig, snudd på övertydlig, men ändå rimlig. Och mycket svår att skaka av sig.
”After the End” är ett väldigt representativt verk för utställningen ”From Ukraine: Dare to dream”, som är producerad av PinchuckArtCentre, en av Kievs viktigaste arenor för samtidskonst, och samlar ett tjugotal konstnärer i ett anknytande event till den 60:e biennalen i Venedig.
När den förra upplagan av biennalen öppnade hade Ryssland precis inlett den andra fasen i sitt anfallskrig mot Ukraina, vilket fick mycket plats i Venedig. Det fanns något av en yrvaken förfäran i blickarna som riktades mot Ukraina och det faktum att krig och all skit som följer på krig åter kunde bli en europeisk erfarenhet.
Förutom en bister bismak av faktumet att vi bryr oss så mycket mer när det är närmare – det pågående kriget i Gaza syns liksom en handfull andra pågående katastrofer inte tillnärmelsevis lika mycket – så präglades engagemanget den gången av en aktivistisk stress och påfallande många bidrag i frågan var snabbt hoprafsade. Det gällde också den stora utställning PinchukArtCentre producerade 2022.
Stjärnor som Olafur Eliasson, Marina Abramović och Damien Hirst hade ryckt in och gjort relativt menlösa tolkningar av den Ukrainska flaggan och ett knippe ukrainska konstnärer hade i all hast skapat verk som kommenterade kriget. Utställningen var i sitt sammanhang effektiv, men spretade betänkligt. Det snabba anslaget visade förstås en vilja till motstånd, men bar också en tro på, eller i varje fall ett hopp om, att vansinnet skulle vara över snabbt.
Nu har hoppet sedan länge grusats och hela världen sänkts i ett större mörker. Om det inte vore för magstarkt skulle jag skriva att det i varje fall har lett till en betydligt bättre utställning.
”Dare to dream” kretsar som utställningstiteln berättar om hur man ser framåt när just framtiden är utsatt för ett akut hot. Utställningen stannar inte bara vid Rysslands anfallskrig, utan rör sig också mot andra konflikter och infogar både extremistisk intolerans och klimatkrisen som ytterligare följder av människans fatala dragning mot våld. Ett våld som gör världen mindre och svårare att se.
Eller bara gråare, som i Nikolay Karabinovychs video ”The story about the city where two colors disappear”, som följer en man som rör sig en stadsmiljö där gult och blått långsamt försvinner. Samma tydlighet finns i belgiska David Clearbouts ”Breathing Bird”, där två små fåglar ser på varandra från olika sidor av ett fönster. De små djurens andedräkter syns på rutan, vilket förstås förstärker deras bräcklighet och antyder att gruvans varnande kanariefågel är på väg att dö.
I en stor jordhög växer långsamt några knoppar Damaskusros av skott hämtade från Syrien. Blomman som i spåren av det pågående kriget i Syrien är hotad blir i kurdiska Fatma Bucaks installation med de små skotten som färdats över världen en bild av migrantens utsatthet, men också ett en liten men viktig påminnelse om vår förmåga till rörelse och pånyttfödelse.
Roman Khimei och Yarema Malashchuks sex-kanaliga videoinstallation ”You are not supposed to see this” visar barn som till synes fridfullt sover i sina sängar. Med informationen om att barnen ifråga har deporterats/kidnappats av Ryssland och senare återvänt till Ukraina får den stillsamma installationen en häftigt vibrerande underton. Både av barnens mörka erfarenheter och av faktumet att en synbart enkel bild kan vara väldigt svår att tolka.
Exemplen ovan kunde i den påfallande jämna helheten bytas mot andra. En lugn men avgrundsdjup melankoli fyller hela det nästan löjligt pampiga palatset. Verk efter verk griper efter samma sorgsna ton. Det blir samstämmigt, men helheten blir ändå inte monoton och platt. Snarare läggs verk till verk på ett sätt som gör att tonen ljuder allt högre, och när man rört sig genom de många salarna en stund har den blivit ett vrål.
Sebastian Johans
PinchukArtCentre, Palazzo Contarini Polignac, Dorsoduro, Venedig. Pågår 20 april – 1 augusti 2024
