Det finns en pregnant tydlighet i Frida Orupabos bildspråk som är mycket ovanlig. I synnerhet, vill jag påstå, när det handlar om konst som greppar så stora och svåra ämnen som den norsk-nigerianska stjärnans. Helt berättigat har hon gjort en kometkarriär det senaste decenniet.
Orupabos approprierade arkivbilder och kollage har konsekvent rört sig kring en intersektionell kärna som handlar om olika typer av förtryck, främst baserat på ras, kön och sexualitet. Och hennes snabbt identifierbara bilder har nästan blivit tecken som omedelbart sätter betraktaren i kontakt med det gigantiska, historiska bildflöde där verken hämtar sitt utgångsmaterial. Därtill med en postkolonial omläsning av samma bildmaterial som konsten manifesterar.
Orupabos spratteldocksliknande cut ups tvingar på sin betraktare en insikt om att bilder aldrig kan stoppas in och låsas i ett statiskt sammanhang. Det är också dessa bekanta, nästan patenterade gestalter som binder samman den stora utställningen ”On lies, secrets and silence” på Bonniers konsthall, konstnärens första institutionella separatutställning i Sverige.
Utställningen inleds med en variation på temat i form av installationen ”Of course everything is real”, där två ögon, en näsa och en mun i ett mörklagt rumsavsnitt möter betraktaren på hårt punktbelysta och figursågade metallskivor. Fem olika bilder blir en enhetlig rumslig gestaltning som illustrativt visar att bilder kan flyttas mellan olika sammanhang och bära nya betydelser.
I konsthallens stora sal vidgas ämnet till att inkludera hemmets intimsfär och ett antal bilder eller objekt på höga podier breddar konstnärens vanliga tematik. En trasig kam, en svart svåridentifierad yta, en sko, ett par trosor, ett dockhus. Salen som helhet är betydligt dunklare och mer svårläst, eller mindre fokuserad, än Orupabos spratteldockor, men kan kanske förstås som ett slags förtydligande av just det otydliga.
Orupabos tillämpade läsning av tidigare familjebilder och senare arkiv är inte den slutgiltiga eller definitiva läsningen, utan snarare något som ständigt möter nya kontexter och måste göras om. Eller möjligen som ett konstaterande av att det alltid bör läggas en personlig subjektiv historia till de stora strukturer som belyses. Inte för att denna utmanar eller ruckar på strukturerna, men för att det ger en egen ingång eller förklarar att också varje försök att famna helheten blir kalejdoskopisk.
Det är dock Orupabos tydligaste gestalter som stannar kvar. ”Big girl I och II” och ”Woman with Dog II” är tre exempel på den enkla kollagetekniken som kommer så oväntat nära. Här slår sig varje löst sammanfogad kroppsdel ut från den stora glömska där mänsklighetens enorma bildbank av förtyck, grymhet och oförrätter har placerat dem, och kräver uppfordrande både plats och synlighet.
Sebastian Johans
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 28 augusti – 10 november 2024
