Kulturella utbytessamarbeten mellan länder har alltid något oroande över sig. Dels för att riktigt framgångsrika kultursamarbeten över nationsgränserna sällan är resultatet av initiativ uppifrån, dels för att deltagarna alltför ofta kläms in med kulturpolitiskt skohorn i en på förhand bestämd mall. Man har med andra ord anledning att vara avvaktande när EU:s nya ordförandeland Frankrike bjudit in svenska och franska konstnärer att göra en gemensam utställning som skall visas i bägge länderna. Så här långt har ju knappast det nya ordförandelandet visat på på särskilt stor vidsynthet och förmåga till förnyelse när det gäller det europeiska samarbetet. Det har varit desto mer av den anda som Martin Lamms klassiska karikatyr av president de Gaulle med telefonluren vid örat utstrålade: ”Europa? Ja, det är jag”.
Lyckligtvis är konstnärerna ett släkte som sällan eller aldrig låter sig fångas i särintressenas klibbiga nät. De sex konstnärerna som deltar i ”Blandad blick/La croisée des regards” – Anneè Olofsson, Tova Mozard, Pernilla Zetterman, Éric Mutel, Frédéric Nauczyciel och Yann Toma – är tillräckligt självständiga och oberoende gentemot varandra för att kunna producera en utställning som upprättar sitt eget immateriella rum, och inte faller ned i redan djupa hjulspår. (En sak man dock kan fundera över är varför utställningens curatorpar Dorothea Flodin och Laurent Deveze har valt enbart svenska kvinnor och enbart franska män.) Även om konstnärerna förutsatts agera utifrån ett personligt sammanhang har dock en av utställningsprojektets huvudpoänger varit att de förväntas respondera på upplevelsen av varandras kulturer, något som visserligen kan göras på en mängd olika sätt.
Tre av konstnärerna – Mozard, Olofsson och Nauczyciel – har valt att arbeta konkret utifrån accenter som är givna i den nationella svenska eller franska kontexten, med de övriga tre arbetat med teman som redan är centrala i deras konstnärskap, även om exempelvis Yann Toma gjort en ”eftergift” genom att flytta scenen för sina suggestiva experiment med ljus och dokumenterad performance från Frankrike till lätt igenkännbara svenska miljöer som Stadshuset och Sergels Torg. Pernilla Zetterman arbetar i och för sig också med det nationella gränsöverskridandet som en fond: hennes arbeten kring språk och språkigenkänning är lika effektiva som instrument när det gäller att skärskåda oförståelsen mellan nationer som mellan en individ och en text.
Detsamma kan i hög grad sägas om Éric Mutels arbeten, som tar fasta på den fotografiska bildens karaktär av både fysiskt objekt och borttonande, imaginär verklighet. Mutel låter fotografier ömsom kylas ned, ömsom tinas upp, varvid han dokumenterar hela arbetsprocessen med hjälp av film. Resultatet blir ett fascinerande spel med vår uppfattning om bilden som något varaktigt men samtidigt lättflyktigt och enkelt att manipulera. Vad som hade kunnat bli en uppvisning i tekniska färdigheter blir i stället till en djupare kommentar till relationen mellan bildmedvetande och minne. Éric Mutel är definitivt en konstnär man skulle vilja se mer av – en del kanske redan har gjort det, eftersom han regelbundet visat sina verk i Finland och även samarbetet med Konstfack i Stockholm.
Tova Mozard är en konstnär som alltid förmår överraska, så även denna gång. Hon har förhållit sig till Jean Cocteaus bok ”De förskräckliga barnen”. Cocteaus bok – som lär ha kommit till under ett kraftigt opiumrus – filmades 1950 av J P Melville, en film som kom att förebåda ”den nya franska vågen”. Men Mozard är ingen bokillustratör. I stället väljer hon den väg hon brukar gå, och skapar bilder av människor och, framför allt, miljöer som bär en skepnad full av berättelser. Mozard tangerar emellanåt det symboliska – som när hon avbildar syskonen framför Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav – men oftare söker hon sig till miljöer som har en tillräckligt neutral karaktär för att fungera som projektionsytor för alla våra drömmar och mardrömmar.
Frédéric Nauczyciel har tidigare arbetat med arrangerade fotografier där tematiken centrerats kring sociala celler som familjen och grannarna. Denna gång har han tagit sitt koncept till den svenska – och finska – vardagligheten, dock med ett resultat som inte avviker mycket från vad han brukar producera, och heller inte känns särskilt angeläget. Utställningens stora överraskning är i stället Anneè Olofsson. Självdistans och humor har tidigare inte direkt varit henens starkaste sidor, men denna gång hittar hon rätt på alla punkter. Hennes miniprojekt kring upplevelsen av Charles Aznavour är på en och samma gång rörande, komiskt, intelligent och visuellt övertygande. Till och med utskrifterna av e-postkorrespondens – som numera är tröttande klichéer i många konstutställningar – får i det sammanhang som Olofsson väver en gripande innebörd.
Sammantaget är ”Blandad blick/La croisée des regards” en utställning som övertygar med sin förhållandevis fria attityd till det kulturpolitiska ramverket. Kanske till och med den politiska ledningen i EU:s nya ordförandeland kan lära sig något av detta?
Bilder (uppifrån och ned): Yann Toma, Frédéric Nauczyciel
Adress: Konstnärshuset, Smålandsgatan 7
2008-08-03 Anders Olofsson (text), Fotografins hus (foto)
