Forum, Stockholm: Agnes Monus (22/8-4/10)

Att stiga ned i Forums väl patinerade källarlokal och möta Agnes Monus sparsmakade skulpturala accenter är som att göra en returresa till det sena 80-talet eller begynnande 90-talet. För eftervärlden har denna period av somliga framställts som höjdpunkten för en torr och teoretiserande konst med den underförstådda ambitionen att en gång för alla avliva modernismen. Visst fanns det sådana ambitioner hos en del konstnärer (och inte minst kritiker), men det fanns minst lika mycket av ett skört och följsamt tilltal som tränger igenom verklighetens slöja och klarsynt blickar in i vad som döljs bakom den. Agnes Monus är en konstnär med en lika sporadisk som förtätad produktion. Hennes verk fungerar sällan helt lyckat i den vita kuben. De kräver att träda i dialog med ett passande rum, ett rum som är bärare av samma smärta och längtan som tvinnats in i verken. Monus arbetar med olika metallmaterial, hårda grundämnen som i hennes händer förvandlas till något mjukt och flödande. Det är inte många konstnärer som av vanlig taggtråd förmår konstruera stavelser i ett språk som närmar sig poesin. Se den här utställningen! (Adress: Sigtunagatan 14)

Anders Olofsson