Vad innebär det egentligen att vara verksam som konstnär? Hur ska man förhålla sig till staden, den omgivande naturen och till alla dagliga rutiner som vi utför varje dag? Och hur aktiv behöver man vara för att påverka eller sätta sitt eget avtryck i det sammanhang man befinner sig i? Kan stillhet och undandragande vara en aktiv och subversiv kraft?
Det är bara några av de frågor som dubbelutställningen med den katalanska konstnären Fina Miralles (f 1950) aktualiserar. För det finns något väldigt konsekvent i hur hon närmar sig olika objekt och material, hur hon hela tiden verkar försöka undvika att skapa några som helst hierarkier mellan natur, kultur, handling, passivitet. Ofta med den egna kroppen som ett membran eller gränssnitt.
Som när hon i en utställning på La Sala Vinçon i Barcelona 1974 placerade sig själv i en bur vid sidan av tre andra burar med ett djur i varje. Eller när hon fyller golv och möbler med såväl halm som stenar. Då känns det lika mycket som en rituell handling som ett konkret försök att förena natur och kultur. utan att för den skull hålla kvar vid eller ens acceptera de kategorierna.
Ett stort fotografi ”Imágenes del zoo” (Bilder av djurparken)” som dokumenterar utställningen i Barcelona 1974 utgör nu blickfånget på både Index och Marabouparken. Fotoserien ”Relacions” (Relationer) och även andra verk återkommer, men presenteras på olika sätt och knyter på ett påtagligt sätt ihop de två utställningsplatserna som kompletterar varandra fint.
Tyngdpunkten både på Index och Marabouparken ligger i hennes verk från 1970-talet och början av 1980-talet. Mer performance och fotografier på Index, medan de stora rumsliga installationerna får ta plats på Marabouparken. Där visas även Fina Miralles konceptuellt drivna landskapsmålningar där såväl ramar som dukar lyfts fram och används som den materia de är när hon låter dukarna suga upp färg. Ett lika vackert som performativt sätt att dekonstruera måleriet på.
I serien ”Matances” (Slakt, 1976-77) ingår både en serie fotomontage, en video och triptyken ”Tres esquemes de mort artificial” (Slakt, tre scheman för artificiell död) och är den mest explicit våldsamma verksviten av Fina Miralles som visas och som färgar av sig på de andra verken.
Även om det enligt utställningens curator Teresa Grandas inte är någon retrospektiv fungerar den som en ovanligt rik introduktion till ett konstnärskap som knappt eller inte alls visats i Sverige tidigare. Överhuvudtaget har Fina Miralles visats mycket begränsat utanför Spanien, även om hon till exempel deltog med en större installation i den spanska paviljongen på Venedigbiennalen 1978 och med slaktserien på Parisbiennalen 1977.
Utställningen i Stockholm visades först på MACBA i Barcelona men är här alltså uppdelad på två platser. Att hon nu presenteras för den svenska konstpubliken är helt den nuvarande chefen för Index Martí Manens förtjänst. Hans förankring i den spanska samtidskonsten är djup.
På Index visas också färgfotografiet ”El retorn” (Återkomsten 2012) där vi ser hur konstnären sänkt sin kropp i ett vattendrag så att bara huvudet och axlarna hamnar ovanför vattenytan. Hon ser ut att vila i handlingen, precis som i bilderna från mitten av 1970-talet där halm täcker henne till häften, nedgrävd i jorden eller på olika sätt fastbunden vid ett träd. Som om hon bara vill befinna sig i den skapade situationen utan att vara vare sig aktiv eller passiv.
Framför den bilden får utställningens titel ”Jag är alla jag som jag har varit” för mig bokstavligen en kropp.
Thomas Olsson
Marabouparken konsthall, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Index, Kungsbostrand 19. Utställningarna pågår 19 februari – 1 maj 2022
