Återkomsten är ett ord som mer än något annat genomsyrar vår samtid, som om vi kommit till en vändpunkt eller vägs ände då det är dags att göra bokslut. Gå tillbaka för att döma och värdera, bereda historien för framtiden. Det är tid för allt att komma tillbaka: rädslan, modet, stilen, glömda smaker och trender, och så även figurinen, den föremålsnisch som alltsedan 1700-talet tillverkats för att vara en vacker men harmlös prydnad i bemedlade hem. Något att placera på spiselkransen nedanför familjeporträttet, men som numera kanske oftast ses i loppisbodar och souvenirstånd.
I utställningen ”Figurinens återkomst” på Kulturcentrum Ronneby visas just nu en gedigen samling figuriner från hela den brokiga och myllrande historien. En kavalkad av exotiska djur, ledsna clowner, roliga barn, nedtonat ekivoka badare, starkt stereotypa porträtt av utomeuropéer och Leif Loket Olsson (!). I utställningsrummet är de placerade på bord och hyllor, i mitten en central ö av podier med verk av samtida konstnärer, vissa i tydlig relation till figurinen, andra kanske mer skulpturer i figurinens skala.
Utställningens curator Dennis Dahlqvist, tillika ägare av större delen av objekten, verkar syfta på två saker med titeln, dels att vi i vår tillåtande tid nu kan älska detta bespottade kitschföremål igen, dels att en ny generation konstnärer verkar ta uttrycket på allvar. Borde vi helt enkelt se på figurinen en gång till? Temat kopplar också till en genomgående trend i samtidskonsten där materialet varit i fokus på mässor och biennaler de senaste åren och även förhållandet mellan fint och fult. Det är något att förhålla sig till i mötet med samlingen av historiska prydnader som inte är menade att ha en egen röst utan gjorda för att betraktas, plockas upp och sen glömmas bort när de ställts ner igen.
Föremålens hantverksskicklighet går inte att förneka, många är sympatiska och humoristiska, och helt gränslöst lånar de motiv från kulturhistoria och populärkultur. Glädjen som löper genom hela utställningspresentationen går inte heller att ta miste på. Samtidigt är det ändå något som gnager inför själva företeelsen, trots de peppande utställningstexterna som beskriver figurinen som ”folklig skulptur”. Det är något kusligt över figurinens skala och ändamål, att den är gjord för att behaga på ett helt ofarligt sätt, men för mig är det just detta som ger motsatt panikartade effekt och trevligheten verkar gömma något annat.
Den tyska tillverkaren Goebles Amorinorkester, tjocka änglabarn med musikinstrument i ljusa färger, får mig att tänka på Gun, Lotta Tejles karaktär i tv-serien God morgon alla barn (2005), som ömsint samlar på figuriner i hundratals på sitt lärarkontor, samtidigt som hon i desperata försök att stävja upprorsstämningen på skolan slänger dynamit på elden, oförmögen till mänsklig interaktion.
Ett liknande ambivalent förhållande till det trevliga plockas upp på olika sätt i de samtida konstnärernas verk. Deras figuriner är inte passiva utan alla har en klart egen agenda. Per B Sundberg leker med prydnadsföremålets syfte i sin ljusstake som bärs upp av siamesiska pudelrumpor, Alexander Talléns snajdiga herrar stannar upp i klassiska mytologiska poser och Joakim Ojanens skälvande pjäs, som sprungen ur hans teckningar, väcker habegär. Som få verk i utställningen lyckas Frida Fjellmans bekymrade björn också väcka verkliga känslor.
Sammantaget bjuder utställningen på en intressant exposé över figurinens historia där den samtida användningen av formatet kanske snarare handlar om vidareutveckling i ett konstens finrum än en återkomst av den ”folkliga skulpturen”.
Kristoffer Grip
Foto: Kristoffer Grip och Maria Lindström/Ronneby kulturcentrum, Kallingevägen 3, Ronneby. Utställningen pågår 15 september – 4 november 2018
