För 200 år sedan gick Sverige och Finland skilda vägar. Tidpunkten uppmärksammas i år under beteckningen Märkesåret 1809, som är ett regeringsstött jubileum. Detta går inte obemärkt förbi, inte ens i konstvärlden, och som ett resultat av detta visas under sommaren en ambitiös utställning med såväl svensk som finsk samtidskonst på Eskilstuna konstmuseum.
Curatorerna Göran Green och Jukka Vikberg tycks fånga utställningens essens när de beskriver sitt projekt: ”Till utställningen ‘Ei saa peitää – Får ej övertäckas’ har vi valt ut 34 svenska och finska konstnärer som alla vill påverka och vägrar att låta sig övertäckas. Det är den starka visuella kraften, viljan att se och den inneboende individuella kraften hos konstnären som gör sig gällande här.” Konstnärerna föses med andra ord inte ihop i en samlad trupp med en planerad taktik. Istället visar man upp vilken mångfald som finns i den svenska och finska samtidskonsten, och detta gäller både valet av teknik och motiv, men även urvalet av själva konstnärerna, varav några sedan tidigare är kända medan några andra är tämligen okända. Lokalerna på Eskilstuna konstmuseum har rensats rena för utställningen, som således disponerar ett ganska stort utrymme. Detta har man skickligt tillvaratagit: konstnärerna tilldelas egna väggar, rum eller hörn. Men för den delen försvinner inte helheten.
Strax till vänster om ingången finns Kristina Müntzings väggfasta installation ”Ny svenskarna”, som är en studie av identitet eller, snarare, identiteter. Man har sällan en identitet, utan snarare flera. Titeln anspelar kanske också på invandrarnas situation: de kommer från ett land, med en identitet, till ett nytt land, och på samma gång en ny identitet. Vad bär man med sig? Vad lämnas kvar? Vad är nytt? Och hur tas det upp? Men verket är också en kommentar till den postmodernistiska människan, den eklektiska och mångfacetterade. Müntzing visar upp ett mångbottnat verk, där den ena tolkningen åtföljs av den andra. Installationen besitter samtidigt ett starkt stänk av anonymitet, vilket är ett återkommande ämne på utställningen – bland annat i Per Wizéns collage. Hans kompositionsmetod är speciell och kan kanske beskrivas så här: Först klipper han ut detaljer ur färgbilder, som hämtats i konstkataloger och böcker om de stora renässans- och barockmålarna. Dessa sammanförs sedan till collage vari deras ursprungliga innehåll dräneras till förmån för ett nytt budskap, vilket kopplas till samtiden även om ursprunget aldrig helt förträngs. Slutligen förs originalcollagen över till cibachromer, som dras upp i stora format samtidigt som skarvarna suddas ut.
Wizéns serie ”Spiralling” är detaljrik och realistisk, och påminner därigenom delvis om fotografier, men de hopplockade figurerna utmärks kanske främst av den personliga frånvaron; istället råder en skrämmande anonymitet, på gränsen till desillusionerad tomhet. Bilderna väcker flera frågor: om ursprung, om orsak. För varifrån har till exempel skadorna på kropparna uppkommit? Per Wizén står med en fot i samtiden och en i konsthistorien, i traditionen, vilket känns igen hos flera av konstnärerna.
Då tänker jag i första hand på Anna Retulainens målningar, som har hämtat näring från den italienske barockmålaren Caravaggio. Hon visar på förändringens betydelse, och är på sätt och vis talande för hela utställningen, precis som Per Wizén. Samtidigt som man försöker finna något nytt finns det gamla alltid där, och utställningen i sig försöker ju faktiskt förhålla sig till både nutid och dåtid, trots att det senare är något svårare att urskilja. Ett mer lekfullt inslag i konsthallen är Petri Hytönens ”Finland-Sverige”, som i sin helhet kanske bör betraktas som en installation även om måleriet står i centrum. De runda akvarellmålningarna skildrar en hockeylandskamp mellan Sverige och Finland – en typisk symbol för ländernas sportsliga rivalitet. Vissa segment är klara, andra suddiga och några tomma, det vill säga helt vita. Leken och spelet är drivande, och här suddas gränsen mellan spel och verklighet ut, för visst ser det ut som bordshockeyspelare och ingenting annat.
Mikael Ericssons animerade teckningar under namnet ”Dark honeymoon” är mer fascinerande sett till form än innehåll. Verket tar utställningens allra innersta rum i besittning, och där har en cirkelformad spelplats konstruerats. Animationerna projiceras på väggarna, men svävar titt som tätt över golvet. Plötsligt står man mitt i konstverket. Man blir dess ofrivilliga centrum. Rummet får således en högtidlig stämning och tydliggör dess möjligheter, inte begränsningar.
Och fler begränsningar överskrids i och med att flera verk finns utanför konstmuseets väggar. Mest iögonfallande är Kaarina Kaikkonens installation ”We are all in the same boat”. Över ån strax utanför konstmuseet har hon placerat en enorm tvättlina med otaliga tröjor. Här hänger allt ihop: det lilla kan inte skiljas från det stora och det privata kan inte skiljas från det globala. Men hon säger kanske också något om relationen mellan svenskar och finländare. För trots allt har vi ju en del gemensamt, även om vi en gång i tiden tog varsin väg.
”Ei saa peitää – Får ej övertäckas” är en varierad och bred utställning, där tyngdpunkten ligger på innovation och förnyelse samtidigt som historien aldrig glöms bort. Det senare är inte alltid så framträdande, men det finns där. Åtminstone någonstans. Tyvärr känns satsningen inte helt genomarbetad, vilket inte minst den magra utställningskatalogen vittnar om. Det har man förmodligen förbättrat till 2010, då det planeras för en nordisk konsttriennal med centrum i Eskilstuna.
Bilder (uppifrån och ned): Mikael Ericsson, Petri Hytönen, Kaarina Kaikkonen
Adress: Portgatan 2
2009-08-25 Mikael Andersson (text), Eskilstuna konstmuseum (foto)
Utskriftsvänlig version
