En uppstigning till svärta och gråhet. I Thielska Galleriets övre regioner – Söderbergsrummet och Tornrummet – har det anställts ett experiment som borde utföras mycket oftare, och inte bara här. Resultaten är allt annat än givna, och kommer säkert att skilja sig åt beroende på iakttagare och observatör. Det handlar om en sidoordning av Edvard Munchs och Andreas Erikssons grafik. Kronologiskt är Munch den äldre konstnären, men ser man till hans ålder då verken utfördes är han faktiskt den yngre.
Frågan som ställs är vilka förbindelser och beröringspunkter som finns mellan de båda, och framför allt, vilka tidigare okända eller förbisedda betydelseskikt som de ömsesidigt avtäcker hos varandra.
Med en grov och egentligen otillständig förenkling kunde man kalla den enes bildvärld figurativ, den andres abstrakt. Men i Erikssons arbeten finns ändå en bildmässig figuration, former och gestalter avtecknar sig och träder fram i den imaginära rymd som vårt seende skapar genom att förlägga det som är tecknat på ytan innanför denna materiella hinna. Och även om landskap och mänskliga gestalter uppträder i Munchs grafik så handlar det om en figuration som underkastats en långt driven renodling och abstraktion.
Ändå kvarstår fundamentala skillnader, och i slutändan är de kanske trots allt intressantare än de eventuella likheterna. För att bara ta ett exempel: Munchs träsnitt ”Kyssen IV” och Erikssons etsningsserie ”Lervia”. Vid ett hastigt påseende, och om man inte uppfattat titeln, tycks den förstnämnda återge en obestämd mörk silhuett som skjuter upp i ett helt kvadratiskt fält differentierat genom träplattans ådringar – för övrigt en verkan som även Eriksson använt sig av i sina träsnitt. Men så snart man – vägledd av titeln eller ett noggrannare betraktande – blivit varse de minimala markörer som förvandlar denna monolitiska form till två mänskliga gestalter som omfamnar varandra, så sker en total omkastning: en ström av helt nya associationer och förnimmelser infinner sig.
I serien ”Lervia” sker inte denna förvandling. Dessa svällande, svävande plumpar, som för tanken till cellkärnor och celldelning, är mycket suggestiva, men förblir ändå på Rorschachtestets nivå: mer av projektionsytor än tilltal. Däremot har de förtjänsten att genom kontrastverkan förtydliga och ge relief åt det abstraherande elementet inte bara i ”Kyssen IV”, utan även i Munchs övriga grafik.
I den vackra katalogen ingår också Strindbergs genialiska kortessä ”Slumpen i det konstnärliga skapandet”. Otvivelaktigt kan slumpen vara ett viktigt verktyg i det konstnärliga arbetet – och för båda konstnärerna har den säkert haft betydelse – men vid någon punkt måste den hejdas och fixeras i sitt ändlösa, självgenererande flöde, nämligen när den plötsligt sammanfaller med en konstnärlig avsikt och vilja. I en del av Erikssons verk förefaller mig fixeringen ha skett för tidigt, bilden behåller något godtyckligt, förnimmelsen av nödvändighet uteblir.
Mest övertygande blir det när motivet breder ut sig och tar formen av oöverblickbara landskap där förhållandet mellan grund och figur görs svävande och tvetydigt. Här finns inte Munchs smärta och mänskliga djupdimension, men här finns något annat. En stark affinitet med det traditionella kinesiska landskapsmåleriet, som är utan fasta blickpunkter och där världen hela tiden är stadd i glidande förvandling.
Det gäller i synnerhet den stora åttadelade polyptyken ”Semaphore (Melser Grau)”, som helt går i skiffergrått. Men även ett stort färgträsnitt utan titel har denna kvalitet. Allt är här relativiserat, förgrund och bakgrund, flytande och fast, skugga och spegling. Och i denna utjämning finns ett slags frid, bortom patos och lidande. En plats Munch säkert önskade nå, och som nu – delvis tack vare Eriksson – ändå kan anas i verk som ”Trädet” eller ”Havslandskap”.
John Sundkvist
Thielska galleriet, Sjötullsbacken 8. ”Ta vid. Andreas Eriksson och Edvard Munch” pågår 6 maj – 1 oktober 2023
