Venedig, 2015. På vandring i värmen mellan en Vaporettostation och en utställning på Palazzo Grassi släntrar vi över Campo San Stefano. Där ligger en av Azerbajdzjans två paviljonger i Venedigbiennalen. Vi bestämmer oss för att gå in ”eftersom vi ändå är där”, som en i sällskapet formulerar det. Där möts vi av en samling mörka träskulpturer, plankor mejslade till figurer. På andra våningen, i ett inre rum, hänger ett slags efterklangskubism av sovjetiskt snitt. Jag säger till mig själv att jag sett det förr och att jag inte förstår. För mig är det ett slags maskerad, bilder i en modernistisk förklädnad. I en mörk hörna ligger en trave A4-ark. Mitt sällskap plockar upp ett och börjar läsa högt. Konstnären heter Tofik Javadov (1952-1963). Bilderna är målade på femtiotalet. Vi inser då att de har kommit till under Chrustjevperiodens töväder. Den stora målningen av oljearbetare på en bro med oljecisterner i fjärran får plötsligt en ny innebörd. De slitna lidande gestalterna står i kontrast till de arbetets hjältar som påbjudits inom konsten sedan trettiotalet. Arbetarnas trötta anleten uttrycker därför den efterlängtade frihet Javadov som så många andra fick smaka på efter Stalins död. Vi läser vidare: efter att ha levt under förtryck och i armod får Javadov i början av sextiotalet i uppdrag att illustrera en ABC-bok. För honoraret bjuder han familjen på en resa till Moskva. Den tjugonde augusti 1963 närmar sig deras tåg huvudstaden. Under resan har de blivit hungriga och Javadov kliver av vid en station för att köpa något att äta. Tåget rullar i gång innan han hunnit ta sig ombord och han springer efter det och försöker ta sig upp. Han märker inte när perrongen tar slut och dör ögonblickligen av fallet.
Jag föreställer mig att tåget representerar den obönhörliga historiens frammarsch Karl Marx beskriver och att Javadov då betraktas som en försumbar individ i denna kollektiva rusning genom historien. Det slår mig också att det en halvtimmes gångväg bort, i den internationella paviljongen i Giardini, pågår en maratonläsning för publik av Karl Marx Kapitalet, ett verk av konstnären Isaac Julien. Den utgör ett centrum i Okwui Enwezors Venedigbiennal All the World’s Futures. Han har förstås fullkomligt rätt i att ”Capital is the great drama of our age”, och att Kapitalet är en betydande formuleringen av detta drama.
Om högläsningen av Kapitalet är paviljongens ena hjärtkammare så är rummet med verk av den gamle kämpen Hans Haacke den andra. Där visas ett antal historiska verk, och ett nytt pågående som utgår från den konstsociologi han arbetat med sedan sjuttiotalet. Han ställer frågor som: Var kommer konstverken ifrån? Vilka är besökarna? Var bor de? Vilka yrken har de? Och så vidare.
Upplevelsen av hur Tofik Javadovs målningar förvandlades inför våra ögon av berättelsen om hans liv lever kvar i mig när jag kommer hem till Stockholm. Jag läser vidare om Azerbajdzjans två paviljonger och det visar sig att även denna berättelse har en fortsättning. Utställningen har bekostats av kulturstiftelsen Heydar Aliyev Foundation. Azerbajdzjan är en auktoritär stat där demokratiförespråkare förföljs så det är ingen överraskning att mannen som har gett namn åt stiftelsen var landets president 1993-2003. Han var också far till den nuvarande presidenten Ilham Aliyev och medlem av den Sovjetiska politbyrån och ledare för det sovjetiska Azerbajdzjan innan Sovjetunionens fall. Sedan sadlade han alltså om och blev president i det självständiga Azerbajdzjan. Hans son, presidenten Ilham Aliyev, censurerade för övrigt ett par opassande verk i landets paviljong under den förra biennalen. Jag lär mig också att utställningen är co-kuraterad av den schweiziske konstsamlaren Simon de Pury.
Borta i Giardini fortsätter högläsningen av Kapitalet och en konstnärskollega hävdar att de deltagande konstnärerna i den officiella delen av biennalen inte får betalt för sitt deltagande. För konstnärerna är det, som vanligt, det symboliska kapitalet som är Das Kapital som skall inkasseras och på så vis möts Karl Marx och kultursociologen Pierre Bourdieau, i Haackes gestaltning, ute i Giardini. Men både högläsningen av Kapitalet och Haackes bidrag andas mer av tillbakablickande, hermeneutisk melankoli än en maning till uppror, och historiens tåg rullar vidare.
Andreas Gedin (text), Jan Watteus (foto)
