När man kliver in i utställningsrummet krockar man med en massiv hysterisk kakofoni av både syn och ljudliga intryck. En snabbt sammanställd kontorsinredning av omålade spånskivor, rosa tungor av keramik som skåphandtag, keramiktungor som klipps för att fästa papper med på anteckningsskivor, tungor hängande från matbrickor, tungor som slickande papper, tungor som banden på prisrosetter, foton av tranbär och andra läkeväxter, foton av fläckar, jordgubbar på asfalten, foton på gotiska skulpturer med förvridna ansiktsuttryck, en röst som hektiskt upprepar: ”inte den, nej inte den, inte den”, meddelande signaler som piper till, telefoner som ringer, telefonsvararmeddelanden, hostningar, ännu mer kakofoni av ljud, keramik och munnar och anteckningar och ännu fler tungor.
Låter det förvirrande? Det är det också. En förvirring som får de flesta besökare att vandra runt mellan verken med ett lyckligt leende på sina läppar. Det är absolut ingen risk att någon besökare hamnar i det Emma Hart beskriver som och vänder sig bort från: att besöka gallerier för att få en ”lugn” kontemplativ stund. Här rycks man med, blir odistanserad. Från en spånskiveskulptur föreställande en vattenkylare för dricksvatten av det slag som blivit standardutrustning på de flesta kontor idag, hörs nysningar. När man tittar ner i dess öppna topp fladdrar bilder av fläckar, utspillda ting och anteckningar fram på en TV-skärm. Från samma hål i toppen på skulpturen hänger långa tungor eller om det är skohorn av keramik.
Högst uppe på ett två meter hög lådskåp ligger en blomkruka vält. Dess blomma är munformad och tillverkad av en spegel, och i denna spegel reflekteras en film för oss besökare. Det är härifrån den tidigare nämnda rösten som väljer mellan bilder kommer från, ”inte den, nej inte den, inte den”. Den kvinnliga rösten väljer mellan olika bilder på gotiskt skulpturmonster med smärtsamma förvridna ansiktsuttryck. Tänder slår samman och klipper av. I den nedersta lådan som står halvöppen ligger prisrosetter i keramik av samma slag som tilldelas hundar vid hundutställningar. I nästa låda något en sönderslagen keramikplatta med ett oklart motiv på. En tredje verk är en egenhändigt konstruerat brickställ. Från matbrickorna dinglar tungor. En av brickorna är uppbyggd på en TV-monitor, var på man åter ser fotona av utspillt kaffe med mera och från även detta verk höra hostningar.
Emma Hart är utbildad fotograf, men tog sedan det rätt vanliga steget vidare till video. Hon slutade dock inte där, utan har sedan infogat filmerna så som här i skulpturinstallationer. Att denna utställning har så många detaljer av keramik beror helt enkelt på att hon haft en stipendiatateljé där hon hade tillgång till en keramikverkstad. Ett materialmöte som föll i god jord.
Man får också känslan av att det är så hon arbetar; att gripa situationens möjligheter och utifrån dessa leka fram något. Ett arbetssätt som gör att hennes verk aldrig känns krystade, aldrig dör av sin agenda. Ändå blir det inte bara formalism, det är konst som vill vara i dialog med världen utanför gallerirummet. Dirty Looks tar avstamp i dagens arbetsmarknad, en återblick på konstnärens egna erfarenheter från att jobbat i ett callcenter. Men även i tidigare verk har Emma Hart byggt på den osäkerhet och förvirring som dagens samhällstillvaro ofta skapar, en neurotisk vardag där vi bombarderas av intryck och valmöjligheter. Tungan som ett både inre och yttre organ står i Emma Harts värld som en symbol för gränslandet mellan det offentliga och det privata. I relation till callcentervärlden ett penetrerade med ord när försäljaren tvingas tränger in i vår privata tillvaro. Tungor som slickar, talar, sväljer, slaskar ner, tränger in eller bara hänger och dinglar.
Detta är ingen utställning som behöver tolkas och skulle stå sig lika starkt utan utställningstext, något utställningstext författaren Kathy Noble också begripit. Precis som Hart själv gör ger Noble oss ett kalejdoskop att betrakta en fragmenterad värld igenom. Balansera mellan det verkliga och det representativa, kasta oss mellan olika fragment som vi kan välja att beskåda eller göra till vår egen upplevelse. Dirty Looks är en händelse ett ögonblick en värld att gå in i och få känna sig befriande omskakande förivrad i.
Adress: Arkwright Road, London
Utställningen pågår under perioden 26/7 – 29/11
Per Brunskog (text), Camden Arts Centre (foto)