Munnen öppen, huden vit, tungan som en okontrollerad muskel. Med långsamt behärskade rörelser sys pärlor fast utanpå tänderna, metalltråd sticks in i gliporna och ut på andra sidan. Sakta, lite tveksamt – in och så ut igen. Scenariot är ett utsnitt ur en videoloop signerad smyckekonstnären, performance artisten och konceptualisten Lauren Kalman. I ett litet genomgångsrum är verket det första som möter en på väg in till utställningen Embraced – jewelry sites på Gustavsbergs Konsthall, där curatorn Anders Ljungberg bjudit in tio internationella såväl som svenska smyckekonstnärer att tillsammans erbjuda ett utsnitt ur den samtida smyckekonstscenen.
De aktuella verken rör sig mellan det som Ljungberg kallar för smyckets olika rum – här definierat som det arkitektoniska rummet, det sociala rummet och det kroppsliga rummet – ibland inom väggarna för ett rum, ibland mellan dem i olika kombinationer. Kajsa Lindberg och Sara Borgegård är två av de aktuella smyckeskonstnärer som utforskar smycket med tonvikt på dess arkitektoniska kvaliteter. Där den senares smycken är ett slags bärbar arkitektur, hård geometri på kant mot kroppens mjukhet, arbetar den senare i gränslandet mellan det arkitektoniska och det sociala. Lindbergs smycken utgår från välkända former i vardagen, saker som i sin naturliga kontext fyller en så tydlig funktion i våra dagliga rutiner att vi knappast ägnar dem vidare tanke. Arbetet utgår från ett slags nutidsarkeologiskt kartläggande och samlande, som sedan resulterar i ombytta kontexter och betydelser. Till exempel har de klämmor som vanligtvis är avsedda att försluta brödpåsar här blivit överdimensionerade broscher, och hakar för nyckelkedjor förlorat sin funktionalitet när de stiliserats i trä och förvandlats till fossila samtidsdokument.
En som arbetar med en liknande approach är Liesbet Bussche, men där Lindberg omvandlar samhällssymboler till smycken arbetar Bussche mer genretänjande genom att låta sina smycken infiltrerar samhället. De mer lyckade exemplen är de som balanserar på det subtila trots det stora formatet – som det enorma halsbandet av sand i gropen framför en grävmaskin, eller den rödvita vägrenskedjan som försetts med halsbandslås – arkitektoniska inslag som går att missa men som bjuder den med närvaro nog att upptäcka dem på både humor och eftertänksamhet. Arbetet blir en cross-over mellan streetart, offentlig installation och smyckekonst, och en inventering av en samhällsarkitektur som vår selektiva perception ofta sållar bort.
Av de verk som utforskar smycket som social meningsbärare utmärker sig Lin Cheungs Papaver Agentum (silver poppy). Arbetet talar till historien kring att bära stiliserade vallmoblommor (poppies) på kavajslaget för att högtidlighålla minnet av de som stupat i krig, en tradition som finns främst i Storbritannien. Smyckena är ett slags abstrakta vallmos gjutna i silver och med rödorange baksida, men samtidigt också spår av andra världskriget, exakta avgjutningar av sprickor och hålrum i offentliga miljöer orsakade under kriget. Med historien som klangbotten blir smyckena en finstämd del av vårt förflutna och vårt sätt att minnas det som gått förlorat.
I sin introduktion till utställningen skriver Ljungberg att ”ett smycke bär på en historia som relaterar till den personliga berättelsen och den kroppsliga erfarenheten. Vid bärandet av ett smycke framträder denna berättelse i det ramverk som det omgivande samhället konstruerar”. Det är ett intressant såväl som relevant resonemang, men alla dess bitar faller inte helt på plats i det utställningsurval som presenteras. Flera av verken befinner sig till synes fortfarande på ett antingen konceptuellt eller formmässigt utvecklingsstadium, de nosar på intressanta resonemang och uttryck men haltar. Gemma Drapers arbete, som likt bokstäver i ett alfabet är resultatet av sammansatta bitar från en fragmentarisk värld, är visserligen vackra men avslöjar inget vi inte redan vet; Lindbergs samtidsfossiler är tänkvärda, men lämnar inga större spår; Célio Braga och Miro Sazdic utforskar kroppens fysiskt köttiga och samtidigt sköra uttryck, men förblir något vaga i sina intentioner.
Den som stannar kvar och lämnar efterklang är Lauren Kalmans Hard Wear, pärlorna som sys mot tänderna, tungan täckt av guld och sjukdomen som en förgylld bärbarhet. Projektet knyter an till guldets mytomspunna historia, dess sociala såväl som religiösa symbolik samtidigt som Kalman utforskar vårt förhållande till kroppsliga tabun, sjukdom och ideal. Smycket som esteticerande, något vackert och dyrbart krockar med blemmor, utslag, kroppsliga defekter i ett arbete som både äcklar och förför.
Embraced – jewelry sites är en något splittrad och fragmentarisk utställning, vilket delvis kan tillskrivas samlingsutställningen som format och dess tillhörande problematik, som exempelvis svårigheterna med att på djupet ge plats åt de olika konstnärskapen. Däremot hade Embraced kunnat lyfta genom att utställningen givits något slags tematisk eller rumslig klangbotten, något som fungerat som en sammantvinnande röd tråd mellan de olika konstnärerna. Det hade varit intressant att se rumsresonemangen i Ljungbergs introduktion tänjas vidare, att se dem gå från att gälla abstrakta tankar till att inverka på utställningens fysiska utformningen. Att låta utställningssalarna ta språng ur resonmanget kring smyckets mer abstrakta rum hade kunnat skapa en tydligare kontext och helhet, vilket i sin tur kunde ha såväl lyft fram som fördjupt de enskilda presentationen.
Bilder (uppifrån och ned): Lauren Kalman, Liesbet Bussche, Célio Braga
Adress: Odelbergs väg 9, Gustavsberg
Utställningen pågår under perioden 12/2 – 1/5
Sara Skoglund (text), Gustavsbergs Konsthall (foto)
