Det finns något fascinerande i att besöka en utställning där man frågar sig vad det egentligen är man ser, och hur konstnären har gjort detta. Det är nog så många känner inför Elisabeth Friebergs monumentala målningar på Stene Projects. Hur gör hon? Tejpar hon, hur lägger hon färgen och vad har hon för teknik? Kanske är det mer en konstnärs materialnyfikenhet som gör att en ställer sådana frågor, men i Friebergs fall tror jag att man får kapitulera och bara inte veta.
När det gäller vad man ser i dem så tror jag att fastän målningarna är abstrakta så kan man inte annat än stå inför dem och kisa och leta efter mer eller mindre dold semiotik. Om man avvaktar så infinner sig strax former som går i motsatt riktning till de större formernas monumentala rörelse. Det är kraft och schvung i kompositionen och ytan fastän det inte är någon gestik eller aktion i bilderna att tala om. Tvärtom har konstnären skalat av det obestämda, smetiga eller yviga. Hon har till och med reducerat tavlornas ursprungliga ”tabula rasa” redan i användningen av väv utan vit grundering. Vid första anblicken kan denna bakgrund leda tanken till 1970- och 1980-talens naturfärgade vävtapet, men det finns ändå flera tydliga markörer i bildspråket som länkar till framförallt 1980-talet. Om det så är estetiken, färgvalet, det dekorativa eller den ytmässiga kodningen.
Ändå finns det än mer koppling till det amerikanska 1950- och 1960-talens abstrakta konst. Barnett Newman exempelvis, som med en helt annan finish och taktilitet bearbetade begreppet evighet. Inför Friebergs bilder blir man stående länge och det finns mycket att begrunda i det som visas, men också av det som inte ryms i bilderna. Genom beskärningen i målningarna antyder Frieberg att vi bara ser ett litet utsnitt av helheten, vars egentliga omfång vi inte ens kan ana. Och liksom hos Newman, vars sekulära världsåskådning var vitt känd, så tror jag mig ändå ana ett sökande efter någon form av andlighet i Friebergs bilder. Det kan förefalla litet överflödigt att sätta hennes abstrakta bilder i relation till andra abstrakta målares verk, men det är ändå svårt att låta bli. Som den ofta citerade konsthistorikern Gombrich förklarar så kommer alla bilder ur andra bilder, och allt inom konstvärlden relaterar till något annat. Utan att det för den skull begränsar de eviga möjligheterna eller ens det mänskliga skapandets kapaciteter. Fastän det i Friebergs fall är fullt rimligt att man gör kopplingar år flera håll, så är det ett unikt måleri fullt av integritet som exponeras oss.
Jakob Anckarsvärd
Foto: Stene Projects, Brunnsgatan 21B. Utställningen pågår 1-24 september
