Man behöver inte ha TV:n påslagen länge för att bli övertygad om att vi inte lever i den bästa av världar. Lyckligtvis kan vi i alla fall glädja oss åt den gröna omställningen, som tycks erbjuda konturerna av ett framtidshopp. Men även den villfarelsen berövas man efter ett besök på utställningen El Sur på Färgfabriken.
El Sur är resultatet av ett samarbete mellan konsthallen och den argentinska curatorn Victoria McCarthy. Utställningstiteln – på svenska kort och gott ”Södern” – utgår från fenomenet extraktivism, som innebär att man utvinner naturresurser med minimal bearbetning för export. I våra dagar handlar denna utvinning till stor del om exotiska grundämnen och sällsynta jordartsmetaller som behövs för elektrifieringen i den gröna omställningen.
Just genom att den försiggår i ett vällovligt syfte blir ambivalensen ännu större. För varje Tesla som rullar ut på vägarna förgiftas ännu några liter vatten i Latinamerikas djungel eller berövas en fattig bonde några kvadratmeter av sin jord.
Victoria McCarthy har samlat sex latinamerikanska konstnärer, samtliga kvinnor eller binära. Ett tecken i tiden eftersom ekofeminism, antiglobalism, postkoloniala strategier sedan länge legat högt på den konstpolitiska agendan.
Tyvärr är det inte lika givet att ambitiösa aktivister också producerar bra konst. Lyckligtvis tycks McCarthy ha varit medveten om detta när hon valt konstnärer för El Sur. Visst märks den aktivistiska ådran, och vartåt den politiska udden är riktad råder det inget tvivel om. Men att farhågorna kommer på skam beror dock på att många av de deltagande konstnärerna visar videoverk som varken agiterar eller kolporterar redan kända åsikter.
I stället möter vi ett tilltal som hämtar sin nerv och energi från uråldriga myter och naturreligiösa föreställningar. Någonstans i bakgrunden anar man utflöden från det kraftfält som givit oss den latinamerikanska litteraturens så kallade magiska realism, där gränsen mellan det vardagliga och det översinnliga suddas ut.
Allra tydligast märks detta i mexikanska Naomi Rincón-Gallardos enorma videoprojektion ”Soneta de alimañas”, där en samling hybriddjur – en fladdermus, en skorpion, en orm, en ödla och en olycksbådande glupsk krokodil – för en överlevnadskamp i en naturmiljö som förgiftats av människan. Det är ett verk som utspelas ett par minuter före den yttersta domen, men utan ett enda spår av lättköpt indignation. Rincón-Gallardos narrativ har en poetisk kraft som slår länkar mellan skapelsens olika nivåer, både de verkliga och de imaginära.
I samma härad rör sig argentinska Maxi Mamani, en icke-binär konstnär som framträder i skepnaden av sitt alter ego Bartolina Xixa i videon ”Ramita seca, la colonialidad permanente”. Här är det politiska anslaget grällare. Bartolina dansar på en soptipp, iförd gasmask medan världen bokstavligt talat faller sönder under hens fötter. Det är effektivt, och kroppsspråket är svårt att värja sig mot.
En annan form av koreografi, av betydligt stillsammare slag, står chilenska Seba Calfuqueo för. Hennes videoverk ”Kowkülen” skildrar vattnet som en både livsnödvändig och mytisk resurs, men som Pinochet-dikaturen förvandlade till en handelsvara. Verket är ett suggestivt nedstigande i en föreställningsvärld där allt är besjälat och där varje vattendroppe på huden, varje reflex i vattenytan berättar om hur livets sköraste trådar är på väg att slitas sönder.
Det poetiska anslaget märks också i chilenska Alejandra Prietos videoverk ”Sólo tendrás piedras”. Vi tas med ut på den andinska saltslätten till ackompanjemang av den chilenske poeten Rodrigo Liras dikter om närheten mellan eufori och depression. I Prietos video sammanställs skildringen av det mänskliga psykets skuggsida med bilder av platserna där litium utvinns, just det ämne som används för att behandla bipolära sjukdomar. I Prietos bilder lägger horisonten en olycksbådande flatline mellan himmel och jord.
I jämförelse med dessa visuellt och konceptuellt starka presentationer faller venezuelanska Ana Alensos och argentinska Marcela Magnos bidrag till utställningen lite ut ramen. Inte för att de är dåliga, Alensos installationer om guld- och oljeutvinning och Magnos fotomontage om litiumutvinning har framgångsrikt visats på utställningar runt om i världen. Men i jämförelse med kollegernas underfundiga och uttrycksfulla videopoesi hamnar de i skymundan.
Anders Olofsson
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, Stockholm. Utställningen pågår 13 april – 16 juni 2024
