”Jag går in i mörkrets mörker för alltid / Jag har glömt att jag någonsin föddes.” Dylan Thomas rader skrivs in i den vidunderliga målningen Glömska – Edward Jarvis egen version av Majestas Domini, den tronande Kristus. Eller kanske hans trotsiga kommentar till Paul Klees Angelus Novus och Walter Benjamins historiska ängel?
Känslan av undergång är starkt närvarande i Jarvis verk. Den är möjligen rentav en grundstämma, som parallellt med svart humor, melankoli och viss bitskhet med politiska undertoner löper som en röd tråd genom hans konst.
Jarvis pågående utställning Nostos på Konstakademien är rik på verk och upplevelser. Först drivs blicken bort, förlamad av allt överdåd. Men knepet är att förbehållslöst ge sig hän åt denna visuella saltomortal. I detta svindlande hopp mellan klurigt och lurigt, vemodigt och skälmskt sävar man mellan livsmörkret och dödsljuset som Jarvis målar upp framför oss.
Referenserna i bildspråket är tydliga. Ortodox ikontradition. Persiska miniatyrer. Moriska mönster. Sinziana Ravini nämner dem i en fin och uppslagsrik katalogtext.
Ikonmåleriets främsta syfte är att fånga evigheten. Inom den ortodoxa kyrkan är varje ikon en del av det heliga budskapet. Bilden uppfattas som en återspegling av en urbild. I kraft av likheten uppstår också en transcendental kontakt mellan dessa två. Edward Jarvis sätter detta kontrakt ur spel. Han lyfter den traditionella formen ur dess ursprungliga sammanhang och vänder lekfullt ut och in på alla normer. Hans bilder är gåtor med flera lager. Det finns allting något underglidande där, något som sträcker ut sina hala, tilltrasslade tentakler mot nya rebusar och mysterier. En gång fast blir ögat aldrig fritt, utan dras in i tolkningslabyrinter.
Målningar fylls av hålögda änglar och rakitiska demoner, egendomliga ornament och märkvärdiga tempel. Och den lilla människan förstås! Hon och hennes dagliga Golgotavandring (som Ravini träffande formulerar detta).
Allt är laddat och mer än så! Lite skruvat och smått galet rentav. Och samtidigt ömsint och kärleksfullt på ett så avväpnande sätt att alla överdrifter med en gång blir förlåtna. Det är så att man får lust att släppa den lilla enhörning som gömmer sig inuti var och en av oss fri. Här skulle den trivas i sällskap av det allseende ögat, fiskar, dödskallar och fjärilar, omgivna av guld, rubinrött och lapis lazuli.
Jarvis bygger upp sina vidunderliga tablåer både med schvung och precision. Här finns mer eller mindre uppenbara hälsningar till de gamla mästarna som Hieronymus Bosch och hans epigoner. Det är också lite som en karnevalisk dans, arm i arm med Fra Angelico, Cranach och Dürer. Även surrealisterna Dalí, di Chirico och Magritte skulle kunna ansluta på torget. Det är högt och lågt, dödsallvarligt och livligt roligt.
Ett annat viktigt spår i den måleriska kavalkaden är den pågående dialogen med Blaise Pascal, Willy Granqvist, Kjell Espmark med flera. Det är fragment av deras texter som Jarvis citerar och kommenterar i sina verk. Hans konstnärliga bedrift är att han skapar något nytt av något gammalt och bygger upp en makalös värld där himmel och helvete är kontinenter på jorden.
Joanna Persman
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 18 november 2023 – 13 januari 2024
