Kanske kan man kalla Documenta 15 för en världsutställning? Fast av det alternativa slaget i så fall. Jag tänker på den sortens expon där varje deltagande land ställer samman en representativ och framåtblickande presentation om arkitektur eller konst, om hantverk, industri och näringsliv. Och där varje lands särart ska vara tydlig, eftersom man vill utmärka sig från mängden. Det ligger också i sakens natur att den som ingår i ett liknande sammanhang vill visa sig från sin bästa sida.
Här i Kassel fungerar allt egentligen på samma sätt. Deltagarna kommer från hela världen, och visar bland mycket annat lokalt producerade hantverksprodukter och konstverk, system för vattenrening eller planteringar med växter som ska tillagas och serveras besökarna under utställningens gång. Stadsodling är knappast något nytt, tänker jag, för att därefter förebrå mig själv för min småsura inställning. Försök nu vara positiv, att odla kan väl inte vara fel? Eller viljan att ha tillgång till rent vatten? Här försöker man ändå förbättra en svår situation. Absolut är det så, men frågan är om det för den sakens skull blir intressant konst?
Till stor del består Documenta 15 av många mindre utställningar i utställningen där olika konstnärsgrupper och kollektiv – ofta med sociala eller politiska förtecken – presenterar sin verksamhet. Även den konstnärliga ledningen för Documenta 15 är kollektiv och utgörs av Ruangrupa från Indonesien. I katalogen presenterar sig gruppen som ”starkt kopplad till den indonesiska kulturen, där vänskap, solidaritet, hållbarhet och gemenskap är centrala begrepp”.
Att döma av den atmosfär av godhet och rättvisa som genomsyrar utställningen är beskrivningen antagligen korrekt. Documenta 15 rör sig över så skilda ämnen och processer som algerisk kvinnokamp och tillverkning av tegelpannor i Indonesien, afroamerikansk kulturhistoria och skapande verksamhet för neurologiskt funktionshindrade i Storbritannien. Jag ser en fumligt amatörmässig actionfilm från Nairobis slum och får inblickar i livet i Amazonas regnskog. En värld av engagemang och solidaritet.
Documenta 15 kretsar kring begreppet ”lumbung” – tanken om ett rättvist fördelat överskott – som motvikt till västvärldens pågående exploatering och historiens kolonialisering. Jag tycker bara det blir för mycket av det goda. Och för få platser där det verkligen bränner till.
I många fall saknas en förmåga att gestalta det man vill förmedla på ett levande sätt. Och frånvaron av en övergripande – och hjälpande – hand från den konstnärliga ledningen är påtaglig. Materialet må vara hur angeläget som helst, men ytterligare ett arkiv eller böcker på en hylla gör knappast någon glad. Ännu en långintervju filmad rakt upp och ner gör att jag tappar koncentrationen. För de inblandade är detta säkert en stor händelse, men deras entusiasm smittar inte riktigt av sig.
Kanske är det något jag missat? Lätt hänt i så fall, för Documenta 15 är utspridd på ett trettiotal platser i Kassel och späckad med information om de olika kollektivens verksamhet. Inte sällan med uppgifter från en mängd historiska sammanhang som jag inte har stött på tidigare. På väggtexterna är stilen liten och de hänger lågt, vilket inte gör det lättare att läsa. Nu gnäller jag visst igen, och därför nämner jag inte alla de labyrintiska tankekartorna som det tycks gått inflation i.
Jag vet inte om Documenta 15 helt vill upplösa gränsen mellan hobbyverksamhet och konstnärlig professionalitet, eller om man bara är ointresserad av den senare? Kanske handlar det om att Ruangrupas kulturella sammanhang krockar med mitt? Den grafiska profilen man valt liknar hursomhelst något ur Richard Scarrys hurtiga äventyrsvärld, som jag och många med mig tyckte var spännande som barn, men som här blir betecknande för en sorts munter förenkling. I mångt och mycket skyr utställningen komplexitet.
På Fridericianum hamnar jag exempelvis mitt i en workshop ledd av det norska kollektivet Tenthaus. Gruppen är inbjuden av Gudskul, en sammanslutning från Indonesien där bland andra Ruangrupa själva ingår. Övningen skulle pågå i ett par timmar, men jag stod bara ut med de två första momenten. Där skulle deltagarna bilda en ring och så ljudlöst som möjligt skicka ett ark smörpapper mellan sig. I nästa övning skulle vi i stället göra ljud med pappret – fast ljuden skulle framkallas på olika sätt!
Något brast i mig där på utställningsgolvet. Och det var alltför pinsamt att se den kvinnliga ledaren, som efter varje övning tog sig för bröstet för att visa hur berörd hon var. Själv blev jag bara stum och undrade om jag hamnat fel. Är detta verkligen en av världens viktigaste konstscener?
En naivitet av ett annat slag återfinns i skandalen kring indonesiska gruppen Taring Padi. Och även här tycks styrningen från Ruangrupa varit obefintlig, för ett av Taring Padis centralt placerade verk framför Fridericianum, upptäcktes innehålla antisemitiskt stereotypiska bilder. Strax efter öppningen täcktes därför delar av verket över, och när jag besökte utställningen någon vecka senare hade hela installationen försvunnit. Antagligen den enda möjliga lösningen i ett Tyskland som fortfarande bearbetar sitt förflutna. Trots detta beslutade Hito Steyerl, en av utställningens få deltagande superstjärnor, nyligen att dra tillbaka sitt verk från utställningen.
Några få verk bär jag ändå med mig från Documenta 15. Att alla utom ett är gjorda av enskilda konstnärer säger möjligen något både om min och om Ruangrupas konstuppfattning. Hursomhelst är det fyra verk med poetiskt lagrade bildspråk. Som bjuder in mig att vistas en stund i deras närhet, och som öppnar för tolkning. Gemensamt är också deras nära relation till naturen.
På en komposthög i änden av stadsparken Karlsaue visar den argentinska gruppen La Intermundial Holobiente ett drömlikt verk som vill lösa upp gränsen mellan den tryckta boken och den omgivande naturen (bild överst). Platsen har de märkt ut genom en tunn banderoll som hänger i två ballonger och dubblerar träden runt omkring. Verket är ett försök till kommunikation med naturen, på naturens villkor. Här finns ett lugn, en koncentration och en nyfikenhet som omedelbart griper tag.
I ett medeltida torn som använts som tortyrkammare visar Nguyen Trinh Thi från Vietnam ett suggestivt skuggspel, framkallat av belysta chiliväxter. Och med meditativt fantasieggande flöjtmusik som ljudspår. Tiden saktar in, rummet förtätas och bladverkets skuggor både skrämmer och skyddar. Att konstnärens utgångspunkt varit en roman skriven av en fånge i Nordvietnam blir jag medveten om först när jag läser i katalogen.
Pinar Öğrencis timslånga film ”Aşît” – som betyder både lavin och katastrof på kurdiska – är lika långsamt verkande, och lika vackert installerad i Kassels kulturhistoriska museum. Dröjande bilder i nedtonat grått och vitt, reflektioner av jorden och snön. Intryck av natur, stad, djur och människor. En finstämd dokumentation från pappans hemby i östra Turkiet, en av skådeplatserna för det armeniska folkmordet. Dagens vardag, på de förflutnas rester. Bara ”Aşît” är värd resan hit.
Och så palestinska Jumana Emil Abbouds spröda målningar och teckningar, videor, små figurstenar och objekt i vax. Mytologiska talismaner som blandas med inre porträtt. Blekt uttunnade färgskikt, konturer av undflyende gestalter. Hennes verk visas på flera platser, men i den råa miljön i Kassels industriområde hittar hennes installation hem. Abboud gräver i den palestinska folksagans mylla, utforskar heliga vattendrag och undangömda platser.
Tillsammans ger dessa fyra verk en glimt av vad Documenta 15 kunde ha varit. Av vägar utställningen kunde ha tagit, om den velat.
Magnus Bons
Documenta 15 visas på flera platser i Kassel, Tyskland. Pågår 18 juni – 25 september 2022
