Vad är det som gör att en del konstverk fastnar? Att vissa saker inte riktigt vill släppa taget, medan annat försvinner spårlöst i de visuella minnesbankarna. Konstverk av det första slaget ligger och skvalpar i bakhuvudet, redo att aktiveras vid minsta situation som på något sätt kan förknippas med den ursprungliga upplevelsen.
Detta händer mig ibland när jag minst anar det; det kan vara på väg ner i tvättstugan eller när jag går förbi hyllan med rengöringsprodukter på ICA. Det är då jag känner doften. Den svårbeskrivliga men ändå distinkta parfymen som blandas i tvättmedel och doftblock till toaletten. En sötaktigt stark, klibbig och billig doft. Samma som har överförts till torktumlaren och som impregnerar även mina kläder tvättade utan parfym.
När jag känner den doften förs jag direkt tillbaka till Die Familie Schneider, ett verk av den tyske konstnären Gregor Schneider. Jag såg hans installation – eller snarare uppfattade det med alla mina sinnen – i två typiskt engelska parhus på en liten gata i stadsdelen Whitechapel i östra London. Det var på senhösten 2004, och man var tvungen att förboka sitt besök eftersom verket bara kunde ses av två personer åt gången. Jag hade lyckats få en presstid trots att allt egentligen redan var uppbokat. Minns att det var jag och kritikern Richard Cork som skulle gå tillsammans. Och jag hade inte ens ett uppdrag, det här var innan jag började skriva kritik regelbundet.
Die Familie Schneider är verkligen inget vanligt konstverk, och Gregor Schneider inte vilken konstnär som helst. Kanske är han bekant? Hans klaustrofobiska installationer äger ofta rum i hus som han omvandlat till labyrintiska gångar – och detta verk var inget undantag.
Men det som var så speciellt med installationen, och som utöver doften gjort att det etsat sig in i mitt sinne, var att människor ingick som en del av verket. Det låter kanske inte så dramatiskt, men det var med hjärtat i halsgropen som jag satte nyckeln i dörren till det ena huset, 16 Walden Street, medan Cork gick in i nummer 14. Ändå hade jag ingen aning om vad som väntade mig därinne.
När jag passerat den smala hallen gick jag in i köket och där står en kvinna och diskar. Den mest vardagliga syssla, men som genom sammanhanget blev extraordinär. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera eller bete mig. Skulle jag tilltala henne? Ignorera henne? Jag tänkte att hon nog ändå inte skulle svara mig och gick vidare in i vardagsrummet. Där var det tyst och öde.
För att se resten av huset var jag tvungen att gå tillbaka genom köket, där den svartklädda gestalten fortfarande skvalpade med vattnet, till synes oberörd av min närvaro. Men det mest underliga var hennes ansiktsuttryck – jag har nog aldrig sett en mer frånvarande blick. Hon påminde mer om ett spöke än en levande människa där hon stod, helt stilla. Även om jag förstod att hon agerade utifrån instruktioner gick det rysningar genom min kropp.
På övervåningen hörs det strilande ljud från badrummet, jag gick in och ser en naken man i duschen. Är det kanske maken? Han vänder ryggen till, kurar liksom ihop sig, men hans handrörelser avslöjar honom. Oavbrutet rör sig armen, fram och tillbaka. Det är plågsamt uppenbart vad han håller på med, även om jag förstår att han också spelar teater. Eller vad man nu ska kalla den märkliga föreställning som pågår härinne?
Jag lämnar det ångande badrummet och går in i sovrummet intill. Och där möter mig en ännu mer makaber scen. Om det var mamman och pappan jag såg tidigare är det väl barnet jag ser härinne. En liten gestalt som sitter på golvet bredvid sängen med en svart sopsäck över huvudet. Benen sticker ut under säcken, som annars täcker resten av kroppen. Det är alldeles tyst därinne. Finns inte ens några fönster.
När jag stod inför barnet minns jag att jag tänkte att där måste finnas någon sorts anordning som det kunde andas genom. För det gör det väl? Det här är ju inte på riktigt? Men scenen var alltför ryslig för att jag skulle vilja stanna kvar och ta reda på det.
Det var när jag kommit ner i källaren som jag kände doften. Av rengöringsmedel. I ytterligare ett litet fönsterlöst rum står några föremål travade på varandra. En sorts egendomligt skulpturalt arrangemang. Jag minns det som förpackningar av tvättmedel och tvålar, men när jag nu bläddrar i katalogen ser jag att det istället var toapapper, inplastade muffins och godisklubbor. Kanske fanns doften istället överallt i huset, som en trygghetsskapande grundton. Men varför ett tapetserat rum utan fönster i källaren? Jag vill inte tänka på vad det utrymmet brukade användas till.
Att jag befann mig i en konstruerad kuliss blev mer uppenbart för varje steg, men min oroskänsla minskade inte för det. Allt var ju så väl gestaltat, så gediget otäckt.
Ett rum återstod i källaren, det var nästan helt i mörker och med gångar som ledde in i ännu mörkare förråd. Jag minns att allt tog slut framför en murad vägg, men undrar egentligen om jag verkligen vågade mig in där? Så här efteråt blandas minne och mardröm ihop.
Väl ute på gatan kunde jag andas ut och fick vänta på Cork som tog lite längre tid på sig. Sedan bytte vi nycklar och jag gick in i nästa hus.
Och där börjar allt om igen. Allt är sig likt, ja, faktiskt helt identiskt med det första huset. Kvinnan i köket, mannen, barnet, möblerna är samma, tapeterna är nötta på samma ställen. Det är som att befinna sig i en parallell verklighet. Svindlande. Efteråt läste jag att Schneider använt tvillingpar, men att stå inför dessa dubbelgångare och veta att exakt samma scen utspelar sig i huset intill var mycket säreget. Bara detta att möta en annan levande människa i ett konstverk var en upplevelse som kröp in under huden. Die Familie Schneider är något helt annat än ett performance, antagligen genom att personerna används som objekt bland andra, likställda med möblerna i rummen.
Sommaren 2017 ingick ett verk av Schneider i utställningen Skulptur Projekte i tyska Münster. Där visas de flesta konstverk utomhus men Schneider hade sin vana trogen installerat sig inomhus, i stadens konstmuseum. Där hade han byggt upp en liten lägenhet till en viss N. Schmidt, som besökarna släpptes in i, en i taget. Även här var illusionen fullständig, med helt övertygande attrapper av hall, sovrum och badrum. Herr Schmidt var dock inte hemma, lägenheten låg öde utöver min egen närvaro.
Men vänta lite nu – rann inte vattenkranen i badrummet jag just passerade? Kanske var Schmidt ändå här någonstans? Jag öppnade den ena dörren efter den andra, lägenheten bestod egentligen bara av genomgångsrum, och befann mig till slut i badrummet igen. Märkligt nog var kranen avstängd nu, medan duschen strilade istället. En kuslig insikt började gro inom mig, en vag känsla av att gå runt i cirklar. Var jag instängd? I ren desperation öppnade jag nästa dörr och befann mig i hallen igen, eller i alla fall i ett rum som såg likadant ut som det första.
För ett ögonblick kändes det som att marken försvann under mina fötter, som att min verklighetsuppfattning föll samman. Utan att ersättas av en ny.
När jag lättad strax därefter var ute hos vakten igen band jag ihop lägenheten i mitt huvud, och insåg hur smart Schneiders irrgångar var konstruerade. Lägenheten var uppbyggd som en svit av dubbleringar så att besökaren inte skulle uppfatta att en hela tiden kom in i nya rum. Istället upplevde jag det som att rummen upprepade sig. Om Die Familie Schneider var ett hus fullt av återvändsgränder gav verket i Münster istället intryck av att innehålla en loopad verklighet.
Inne i Schneiders verk är det som att ens tillvaro slår knut på sig själv. Den vrids ut och in under en kort sekund och sedan är allt som vanligt igen. Tills en viss doft kastar mig tillbaka dit, till den alternativa verkligheten.
Jag säger inte att Die Familie Schneider är det bästa konstverket jag sett under de senaste tjugo åren – det är inte meningsfullt att rangordna konst på det sättet – men Gregor Schneiders mardrömslika installation tillhör definitivt dem som varit svårast att glömma.
Magnus Bons
Foto: Gregor Schenider
